minut sökte dessa båda klassiska gestalter i varandras hjärtan. Så yttrade slutligen prästmannen med låg röst:
— Har ingen fara. Han hotar alltid så.
Sven Ersson, som ett ögonblick tycktes vara gripen av farhågor, att hans vanartige, men ändå så älskade son skulle gå ut och taga sitt liv, syntes lugnad; han tog åter till pennan. Prästen ämnade just begagna tillfället för att meddela nämndemannen en smärtsam nyhet, som han hela tiden burit på. Ett ögonblick tvekade han, om han skulle använda sig av en lättare eller tyngre form men beslöt sig till sist för att välja en lättare.
— Hör, sade han, och lade åter sin hand på nämndemannens axel. Hör ett ögonblick på mig. I all stillhet. Hon som är moder till oss alla. Haha!
Emellertid verkade skrattet spöklikt på talaren själv, varför han hastigt slog om.
— Bäste bror, jag vill nämna att moder…
Men i samma minut inträdde i logen efter en hastig knackning den populäre herr Erlandsson, som nyss i guld fått tröst för sina lidanden efter tidningsschavotteringen. Han ville nu frambära sitt tack till direktör Billkvist för att sedan närvara vid sällskapets avresa något senare på eftermiddagen. Prästmannen utsträckte milt sin hand, och med en blidare uppsyn reste sig nämndemannen från bordet. Han stödde sig tungt mot den långa käppen med nickelknappen och suckade:
— Å, konstens bana är minsann inte någon blömsterströdd stig…
Vid stationen stod stinsen fin och prydlig i mörkblå syrtut, omgiven av vita rökmoln från växlande tåg. Under armen bar han den röda flaggan. Efter hand samlades på perrongen en stor skara människor, bland vilka märktes flera mulna och slätrakade herrar, vilkas halsar voro omvirade med tjocka dukar, och vilkas röster, när de talade eller gruffade, ljödo hesa och hotfulla. Den elegante unge man, som spelat berusad gentleman i revyn, hade tydligen bland scenens skräp, lärft, smink och löshår, glömt kvar de bedårande kärleksögonen och det vita tandblixtret. Han vand-
343
