tratten, när luren lades ned.
— Kuggad, sade Eugen belåtet. Det var naturligtvis från skattekissarna.
Nu ringde han själv på till det lilla kafét på andra sidan gatan och beställde där den mest blygsamma frukost: en kaffe med vetebröd och kakor. Medan den unge artisten väntade på måltiden, granskade han en tavla på staffliet och några stycken andra, som stodo i hörnen eller lågo på ett skåp. Där hittade han ett billigt porträtt av en sextiårs packmästare vid järnvägen i uniform. Packmästaren, vars silvertränsar glänste mot mörkblått tyg, såg ut som en till La Morgue nyss uppfiskad levnadstrött människa; kinderna voro skärbleka, och ögonen stirrade i det märkvärdiga ansiktet med ett brustet uttryck av förfäran. Porträttet hade aldrig blivit inlöst, då förmodligen jubilarens vänner, som beställt tavlan, fått opåräknade utgifter hos fondmäklaren Anker. Vid sidan av detta porträtt syntes ett par gårdsinteriörer, lika varandra som tvillingar, med symmetrisk gruppering av häst, hund och fyra höns. Medan nu Eugen med förströdda och ledsna blickar inspekterade sina tavlor, vilka något skulle ha kunnat minska hans levnadsbörda, om de bara blivit avhämtade, hördes lätta steg ute i trappan. Som en husarhäst, vilken lyss till en trumpetsignal i fjärran, klipper med öronen och står stilla, spänt lystrande, så intensivt avlyssnade Eugen gången hos den ankommande personen. Med sin fina hörsel urskilde han ett lätt skrammel av koppar. Försiktigt öppnade han dörren, och på tröskeln stod kaféflickan, en nittonåring med klara ögon och vitt hull.
— Ida kommer själv i dag, tror jag. Stanna hos mig, jag är så ledsen, sade Eugen.
Flickan skrattade och blev röd, men hon drog sig undan hans grepp.
— Herr Eugen har väl ingenting att vara ledsen för. Här är ju så fint och vackert allting. Vad är det här för en gubbe?
— Det skall jag säga, om jag får en kyss, svarade Eugen.
— Ah, seså, sade flickan. Låt bli mig!
När hon gick, tryckte likväl konstnären sina läppar mot hennes hals, varefter han mumlade med en röst, mättad av rika löften:
— Jag vill måla Ida!
350
