Flickan försvann i trappan, trots Eugens hotelser kvittrande och glad, och artisten var åter ensam, ännu ensammare än förut. Han tände sig en pipa och gick att skärskåda kaffebrickan, på vars lilla porslinskorg lågo fyra större vetebrödsskivor samt en mängd småkakor. Kakorna med kryddnejlikorna kallade Eugen för negerögon, och de runda kakorna hade han döpt till rundaler. Han lade ifrån sig pipan och slog i kaffe, varefter han genast glupskt åt två negerögon, en vetebrödsskiva och därtill trenne rundaler. Så långt hade den hungrige artisten kommit, när han till sin oerhörda häpnad hörde dörren gå upp. Dörren gå upp! Detta var ju som i en fantastisk berättelse. Men kvinnan! Ja, han hade glömt att vrida om nyckeln, när han släppt flickan ut genom dörren. Eugen reste sig upp från bordet och blickade ut i den skumma tamburen. Ur dörröppningen kommo två manspersoner, den ene lik en lång, något krökt flaggstång och den andre liten och kraftig, med breda axlar och välputsade mustascher. Genast stod det klart för Eugen, vars sinnen och instinktliv blivit fint skärpta under prövningens dagar, att det måste vara skattekrävarna, som skulle avlägga ett besök i hans ateljé.
Den brede och satte herrn gick med bestämda och knarrande steg in i rummet. Den andre låste omsorgsfullt dörren, varefter han, sviktande som en flaggstång i stark blåst, följde efter. Med en halväten rundal i handen mottog Eugen artigt, men häpet bugande sina besökare.
— Herr Eugen A:son Renard, frågade den satte mannen. Herr Renard — det är ju han själv?
— Ja, det är det, svarade Eugen.
— Vi kommer hit för att få ordnat med den obetalda skatten. Vi har försökt komma in många gånger här.
— Många, många, lät det med en pipig och vemodig röst högt i toppen på flaggstången.
— Ja, jag har varit borta rätt mycket, ursäktade sig Eugen. Man har mycket att stå i.
De båda herrarna logo ett utsökt leende, vari djup människokännedom, absolut tvivel, något hot och till sist en visshet om seger avspeglade sig. Men detta leende tolkades dock av Eugen som yttringar av ”goda hjärtan i grund och botten”. Därför pe-
351
