ligen göra om inte för annat så för skojs skull.
Efter några veckors tid läste Cello och Karl Ludvig en artikel, signerad av den svårtillfredsställde konstkännaren F. F.
”Konstnären Eugen A:son Renard här i staden, som under några år med större eller mindre framgång ägnat sina krafter åt måleri — — — i dagarna utställt ett originellt arbete — — —
Artisten betitlar sin lustiga tavla Skattekrävarna. Målningen framställer tvenne skatteindrivare på besök i en ateljé — — — medellöse innehavare liksom söker att beveka sina omutliga besökare genom att bjuda dem att deltaga i sin enkla kaffemåltid. Man kan verkligen icke hålla tillbaka en från hjärtat gående rörelse — — — galghumor på ett säreget sätt blandar sig med vemod. De båda myndighetspersonerna — — — hård oberördhet — — — vacklande tvehågsenhet inför invitationen, vilken är högst illusoriskt återgiven. Den unge konstnärens anlete talar om ödmjukhet — — — en glimt av spjuveraktighet nästan endast anas, Färgbehandlingen är sober — — — skalan mera dämpad än i de ganska talanglösa saker, med vilka artisten tidigare — — — Inför denna enkla men effektfulla duk frågar man sig verkligen, om icke genrekonsten på nytt fått en uppgift att fylla — — — Motivvalet torde kunna förklaras av den ekonomiska oron i tiden — — — målningen alltså betraktas såsom tidstypisk.
— Tidstypisk bild, sade Cello när han hade läst recensionen, Ja, den är tidstrogen, det tar jag gift på!
— Ser du, skrek Karl Ludvig, att han var ett snille i alle fall! Skattekissarne, hö hö hö! Ja, jag säjer då detta! All sin dar! Esses, esses!
46
Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader
I fabrikör Åviks kök rådde lätt skymning. Dagens arbete var där tillända, och den unga tjänstflickan Hedvig, som utgjorde hushållerskan Almas stöd i köksdepartementet, hade tagit plats på en stol i det vita, rymliga serveringsrummet vid ett av fönstren. Hon
354
