höll intill rutan en tidning, som nyss inköpts av en skrikande pojke ute på gatan. I det stora köket hördes endast ett sakta sus från vattenreservoaren och ett litet droppande från en kran, som tycktes spela en enkel melodi med tre varandra mycket närliggande toner, vilka liksom knäpptes fram. Alma och Hedvig brukade vid denna tid på dagen från verkligheten med dess sopor och potatisskal, skärbräden, slaktare och ölkarlar tillsammans träda in i den högre engelska societetens yppiga men tomma liv. De hade båda hunnit att göra sig hemmastadda i denna miljö och följde med känslor av hat den kallsinnige greve Cyrus’ alla beräknande steg, liksom de med trogna hjärtan delade den högättade Dorothy Buffertons smärta vid hennes kamp med sin stränge fader. Dorothy Bufferton hade kanhända icke så många uppriktiga vänner i rikedomens ensamhet, men i fabrikör Åviks kök ägde hon åtminstone två hänsynslöst partiska och varma sådana. I det nu Hedvigs ögon irrande sökte den plats i bladet, där följetongen brukade vara att finna, sade hon till Alma, som stod och strök några små näsdukar vid ett bräde i närheten.
— Sista kapitlet slutade, som Alma väl vet, med det att lord Bufferton kom in till Dorothy. Nu ska man väl få veta, om lorden vill tvinga henne att gifta sig med greve Cyrus.
— Det var en otrevlig karl, greve Cyrus, sade Alma. Flickan är ju vacker som en dag och så fin och ståtlig. Kunde de inte nöja sig med att låta henne vara ogift så länge. Kommer dag, kommer råd! Det är ju så fullt med fint umgänge där i huset, så att alltid finns det väl någon ståtlig herre, som hon kan få, bara de ge sig till tåls litet.
— Å, Alma, sade Hedvig, visserligen respektfullt men mycket ivrigt. Alma vet väl lika bra som jag, att lorden behöver pengar. Han har visst förlorat alldeles väldigt på spel.
— Tänker han sälja sitt barn då, utbrast Alma med en skarpt förebrående blick på Hedvig.
— Ja, Gud vete. Men det är väl det vi får se. Jag kan inte begripa, var de ha satt följetongen i dag. Tänk, om de inte har någon!
— Det är väl omöjligt, svarade Alma icke utan harm. Det vore då väl galet.
355
