Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/361

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

droppar. En ljuv doft av heliotropparfym spred sig omedelbart i rummet. Det var som om den vackra kvinnouppenbarelsen strålat ut eller utandats denna doft. ”Jag är fri, och vill så förbliva, intill dess den rätte infinner sig för att utsäga sin kärlek för mig.”

”Den rätte är greve Cyrus, mitt barn, och denne skall även bliva din. Såväl din anrika moder som jag äro därom ense. Nedböj därför din stolta vilja för kloka föräldrars råd. Han är även en man, vilken kan skänka dig både rikedom och ära.”

Lord Bufferton, vars hjärta medhunnit att kallna under årens många politiska stridigheter, och vilken för länge sedan avglömt sin egen ungdom, ville väl icke sin dotter något ont. Men han trodde fast däruppå att Dorothy vid greve Cyrus’ sida skulle kunna ernå äktenskaplig lycka, varjämte han själv, djupt be kymrad över att icke så lång tid ännu med den yttre ståt och värdighet —

— Bar hon upp herrns ylletröjor, frågade Alma plötsligt.

— Ja, det gjorde jag, svarade Hedvig, varefter hon åter fortsatte: den yttre ståt och värdighet, hans anor krävde, kunna uppehålla sin ställning, hoppades få medel härtill genom det föreslagna partiet. Lord Buffertons ekonomi tålde nämligen icke längre så betydliga påfrestelser och han hoppades därför, att greve Cyrus’ nästan omätliga förmögenhet och hans makt i finansiella kretsar skulle kunna bidraga till, att han fick avsluta sina dagar sorgfritt utan några förnedrande indragningar i hans förnäma och representativa liv.

”Aldrig”, utropade Dorothy, som ett ögonblick hopfallit, men som nu återtog sin gandiosa hållning av världsdam. ”Att skänka honom min hand, det skulle vara att för mig vandra ett helt liv i vardagens hemska verklighet. Vet ni då icke, lord och fader”, fortsatte hon, ”hur kall, hur posaisk denne man är till sitt skaplynne?”

”Dock”, röt den gamle, ”dock har du låtit honom kyssa dig likväl!”

Nu hopföll fröken Dorothy ännu en gång men härvid på en med ett orientaliskt draperi av utsökt dyrbarhet övertäckt kanapé. Hon reste sig dock strax och utbrast med en av vrede darrande stämma:


357