Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/360

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Nej, nu hittade jag den…

— Var då för väl, lättade sig Alma och fortsatte strykningen, som upphört, medan den andra letade i tidningen.

Hedvig hade nu äntligen fått sikte på följetongen, över vars första tättryckta textsida stod att läsa följande rubriker:

En kvinnas kamp.
Roman av Evelyne King.

(Övers. för denna tidning. Eftertryck förbjudes.)

Hedvigs klara röst började en långsam, delvis något hackig läsning, och hon inledde föredraget med en kort suck:

— Kap. sexton.

Dorothy Buffertons tvekamp med sin fader.

Dorothy bleknade, och med ett stön nedsjönk hon i stolen. Den åldrige lord Bufferton hade sannolikt icke beräknat verkan av sina hårda ord.

”Dorothy”, utropade den gamle. ”Tror du då, arma barn, att jag säger detta allenast för att plåga dig. Förstår du icke, min vilseförda älskling, att det dock är för din egen lyckliga framtid, jag arbetar, att det är för att denna lycka skall bliva till en verklighet, som jag söker tvinga dig till yxyxryx yxåyxåääää” — nej, vad ska det här vara, avbröt Hedvig läsningen.

— Det är väl ett tryckfel, sade Alma. Jag tycker det har varit så många sådana, och Hedvig läser dem också allesammans, bevars!

— Ja, svarade Hedvig, jag tycker det är tryggast att läsa precis som det står. Kanske det där, som jag läste nyss, i alla fall var en svordom, som lord Bufferton talade. Någon svordom ifrån utlandet.

— Fortsätt nu bara, och bry sig inte om det svåra stället, uppmanade Alma.

— ”tvinga dig till självbesinning”, fortsatte Hedvig. ”Den präktige greve Cyrus, varför hatar du då honom?”

”Å, min far, skona mig”, bad den unga flickan i det hon sakta uppreste sig och vacklande gick bort till toalettbordet, där hon översprutade sina bleka kinder med ett tunt flor av silver-

356