Märta teg. Under denna tystnad ökades faderns hetta, men han gladdes och rördes alltid över att se sin dotter så fin och vänlig, och han hade icke hjärta att slå till för hårt med sina ord. Då återstod icke för fadern annat än att draga fram de rödvita bolstervarsbyxorna på nytt och erinra om ingenjör Planertz’ bragd. Fabrikören blev emellertid avbruten av sin dotter, då han drog historien om sjöturen.
— Du ska höra till slut. Avbryt mej inte! Jo! Jag kom till relingen och hade alldeles säkert halat mig upp. Men, ser du, jag plumsa ner på något sätt igen. Nu är jag dödens kattunge, tänkte jag, men si på huggarn — när man har en karlakarl med i båten — då kände jag hur Planertz högg tag —
— i de rödvita bolstervarsbyxorna, fortsatte flickan, som över tjugufem gånger hört historien berättas under vilda åtbörder och vädjande ögonkast.
Fabrikören drog efter andan och slog tvärt till.
— Jag är inte här för att skoja med dig i afton. Tänd lampan, det är skumt härinne.
Märta åtlydde genast tillsägelsen. Ute hade det börjat skymma. Hon drog ned rullgardinen, medan fadern promenerade fram och tillbaka på golvet. Nu föll lampljuset på skrivbordet och på det papper, flickan arbetat med, när fabrikör Åvik inträdde i hennes rum. Märta blev röd i ansiktet och kastade ett par blickar på bordet, som om hon velat flytta undan något där. Hon rörde sig emellertid icke ur fläcken utan mötte faderns ögon.
— Nu förstår jag, sade denne med ett leende, vari bisterhet och list förenades. Nu begriper jag!
— Tro ingenting, pappa, vädjade Märta. Tro ingenting, och förlåt mig om jag skämtade för mycket.
— Du har någon annan, som du drar med och skriver till, sade fabrikören. Säj sanningen, det är bättre än att huttla! Har du inte förtroende till din egen far, flicka? Vad är det där för ett papper, som du har skrivit på?
— Det är ingenting. Men jag är ändå generad för att visa det, svarade Märta.
— Du kan mycket väl visa det, avgjorde fabrikören. Det är din skyldighet.
362
