Märta Åvik gick nu motsträvigt till skrivbordet och drog bort det läskpapper, som alltför otillräckligt dolt hennes hemlighet. Framför fabrikör Åvik låg ett stort ark, till hälften fyllt med rader av ojämn längd. Fabrikören påtog sina glasögon, studerade länge aktstycket, vars innehåll till sist tydligt framträdde för hans nyfikna ögon. Där stod att läsa:
Lärkans sång.
Som du kan märka
är jag en lärka,
är jag en fågel, som roar mig.
Men ej är lönt någon söker verka
uppå mitt hjärta. Det ropar: tig!
När någon herr…
när någon ovärdig nalkas mig
Jag är så fri och så ung…
Jag vill förstärka
min lust att verka
för kärl…
så att jag hittar till sist en man.
Hur skall han vara?
Det vet väl bara
mitt eget hjär…
Med ögon klar…
Med kind som…
Men kan jag märka
att man vill verka
uppå mitt hjärta, all lust försvann!
Som du kan märka
är jag en lärka,
som sjunger fritt uti solen grann.
När fabrikören hade slutat läsningen, klappade han flickan på
skuldran, och med ett nytt uttryck i ögat — det var den gamle
363
