flämtade, ty de trasiga skyarna foro hastigt förbi, än nappande i varandra, än åter släppande sina tag i trådslitna lumpor, genom vars hål och revor ljuset glimtade blekt och kallt.
Över backarna intill trädgårdsområdet vid stadens södra gräns, där man i skymningen kunde se fruktträd stå med blanka knoppar, ristade av vindkasten, och orangerier, vars rutor blänkte som lyktgubbar, syntes två kvinnogestalter med fladdrande kläder streta fram. De höllo sig tätt tryckta intill varandra och yttrade icke ett ord. Ibland stannade de, och den ena av gestalterna, som syntes tämligen lång och smärt, skilde sig från den andra, som var helt liten, tydligen för att göra en efterforskning utefter den leriga vägen, vid vars sidor små hus, kringgärdade av täppor, lågo utströdda med väl tilltagna mellanrum. Sedan slöto de sig åter tillsammans och fortsatte vandringen; men så särdeles lång sträcka ytterligare hade de dock icke gått, förrän den längre av de båda plötsligt stannade och pekade på ett envåningshus, försett med en liten överbyggnad. Kring detta hus syntes några nakna fruktträd, och ett stort hönshusgaller glindrade vid sidan av gården.
— Här, sade hon viskande.
— Nej, jag stannar och väntar, yttrade den lilla oroligt.
— Ah, prat, gå du bara med! Hon äter väl inte upp folk levande heller.
— Nej, nej! Men jag, fortsatte den lilla, jag vågar inte. Usch, om hon säger något om en likkista eller om att en stackare skall dö. Eller att jag skall bli klen och komma på ett stort hus, där det är mycket folkrörelse. Jag känner till det där, jag! Minnie höll på att bli ihjälskrämd av en sådan där en gång.
— Sa den kvinnan, som Minnie gick till, något om en likkista då?
— Nej, inte till henne. Men hon sa något om ett stort hus med stor folkrörelse i, dit Minnie skulle komma, svarade miniatyrdamen viskande.
— Nå kom hon till det stora huset, Kalle lilla?
— Ja, visst! Hon fick ju ont för blindtarmen sedan. De tog bort den på lasarettet.
Den långa flickan började nu att tala med en mjuk och inställsam röst.
366
