— Är jag rädd, då? Varför skulle inte jag vara lika rädd?
— Å, du är nog rädd, Märta, men du visar det inte. Men jag visar att jag är rädd. Det skäms jag inte för.
— Barn lilla, skynda på! Man fryser ju ihjäl. Jag har gåsskinn på hela kroppen, det känner jag. Hör du! Vi ska be henne att hon tiger, om hon ser, att någon utav oss skulle dö.
— Det vore just sött! Tänk dig själv in i om gumman, rätt vad hon sitter där, blir alldeles tyst. Då dör jag på fläcken.
— Sjåpa dig inte! Marsch på, avgjorde den andra och drog den stretande lilla kamraten med sig mot det låga huset, i vars fönster ett milt lampljus sken bakom otillräckligt stora, mörka rullgardiner.
Nu hördes bultningar på en port.
Fröken Hanna Tornej, som ensam bebodde detta hus, var dotter till en indelt korpral. Redan som ung hade Hannas omgivning lagt märke till att barnet ägde ovanliga själsgåvor. Detta yttrade sig särskilt en gång under konfirmationstiden, då flickan en dag strax före nattvardsgången plötsligt stelnade, just som hon var i färd med att avsopa de randiga gångmattorna på det lilla hemmets golv. Hon ropade på sin mor, som stoppade korv i köket, pekade flämtande mot den öppna svarta spiseln och sade:
— Mamma! Pastor Törnlund blir blek. Han faller!
Som flickans konfirmationslärare, pastor Törnlund, icke kunde förmodas närvara i det anspråkslösa lilla hemmet och allra minst i den svarta spiseln, skrattade till att börja med Hannas moder åt barnets rop. Hon kom in med en korvstoppningstratt av horn i handen, strök av sig på det blåa förklädet och frågade:
— Vad har du för skoj för dig?
Men flickan svarade, att nu hade pastor Törnlund fallit, och sedan hon meddelat detta, blev hon ännu blekare i ansiktet, darrade i kroppen och satte sig på golvet såsom hon själv i en syn helt nyss sett pastor Törnlund göra. Hanna var redan vid denna tid en ovanligt storvuxen och tjock flicka; därför dundrade hela det lilla huset, när katastrofen ägde rum, tavlan, som föreställde Tron, Hoppet och Kärleken rörde sig på väggen, och
367
