vanmäktiga försök att vårda sitt yttre, dessa drottningar med sina ledsamma drag, som tyckas skvallra om ensligt familjeliv eller tomhet i anden, och dessa knektar, som likna söta kvinnor med rosor på kinden och falska mustascher — vimlade och blänkte under fröken Tornejs ögon, kunde hon genom dem se in i andra människors liv och framtid. Ju klarare hon förstod detta, desto vidsträcktare utövade hon sin spådomskonst och hade nu vid fyllda femtio år en stor, tyst och hemlig trafik. Tyst därför, att man skall vara tyst med det övernormala, hemlig därför, att det kostade litet böter att för betalning fresta människosjälar med vidskepelse och signerier. Dock begärde aldrig fröken Tornej någon betalning; man gav vad man ville, och för övrigt var hon en oberoende kvinna genom sin pepparkaksbakning, förstärkt med ett hönseri. Dessa båda öppna rörelser voro naturligtvis fullständigt skilda från varandra, även om en och annan nyter iakttagare vid besök hos fröken Tornej i hennes kök påstod sig ha sett höns sitta på baktrågskanten och gala, läggande sina russin i degen, medan fröken Tornej var sysselsatt med ältandet och knådandet vid det stora bakbrädet.
Förtjänsterna på spådomskonsten blevo till sist icke så obetydliga tack vare människornas nyfikenhet och genom deras givmildhet mot den buttra, men i grunden godhjärtade sierskan. Särskilt under de onda åren, när människorna först kände sig övergivna av sin ekonomiska lycka, sedan av sin Gud och därefter av sina medmänniskor, blevo de smygande figurerna i fröken Tornejs små rum allt flera. Om hon icke varit tystlåten som en sarkofag, skulle hon kunnat berätta åtskilliga ting om tämligen kända män och kvinnor, vilka i orons ögonblick sökte henne för att få veta hur det eller det skulle gå. Och just i samma stund som de båda unga flickorna i det ovissa månskenet utanför med bultande hjärta nådde det lilla husets port, satt en av sin jordiska lycka och av försynen övergiven man inne hos fröken Tornej och lyssnade till hennes mörka karlröst.
Denne man, som var Kanslisten, tedde sig något blek och nervös. Han hade tagit plats vid det runda bordet, som stod mitt på golvet i fröken Tornejs största rum. Fröken Tornej, en ofantligt storväxt och fet kvinna, med grått hår och ett ansikte, vari mest
