syntes underläppen, som despotiskt sköt fram, och ögonen, vilka bakom stora glas än uttryckte skärpa och häftighet, än en viss mänsklighet och klokhet, satt mitt emot den bleke och litet generade mannen. Denne hade nyss framställt en försiktig fråga, åtföljd av ett nytt kortregn över bordet; det blänkte nu av vitt och svart och rött på duken.
— Papper, sa du, bullrade fröken Tornej — ty hon sade du till alla sina klienter — papper sa du! Ja, jag ser, att du har förlorat pengar på papper. Ett, två, tre! Bekymmer och oro! Jag ser att du har — hur ska jag säja — hur du har fått skaffa pengar på andra papper för att betala de första papperen med. Stämmer det?
— Det stämmer, bekräftade Kanslisten med svag röst; och han gjorde det med så mycket större häpnad över sierskans skarpblick, som han just i dag dragit ett stort lån i sparbanken för att på ett ställe få samlade sina många mindre skulder, alla uppkomna genom störtfallet på Västerviks Sågblad och Solidarfett.
— fyra, fem, sex — fortsatte fröken Tornej och kastade i detsamma ett snabbt öga på den främmande. Hinder för giftermål! Sju. Tveksamhet. Du hade tänkt gifta dej, men det fick vara. Ljus dam fäller tårar.
Den främmande skruvade sig och rodnade lätt.
— Men strunt i tårarna, för ni blir — sju, åtta, nie…
— Vad blir vi? frågade den unge mannen ivrigt, och stack fram en lång tranhals ur sin något för låga krage.
— Vänta… en gammal karlsperson över ett stort vatten — blir sjuk. — tie — ser ut som om han skulle… ja, jag ser en likkista här.
Hon trumfade med ett par kort i bordet, som om hon hade slagit upp äkta vingt-un. Fröken Tornejs åhörare stelnade ett ögonblick och sade sedan med skymten av ett orons leende:
— Förlåt. Betyder det dödsfall?
— Ja, det gör det. Du får arv efter den gråa karlspersonen över det stora vattnet. Tre, fyra. Glada tankar. Du kan för de pengarna hämta igen några papper. Nu ser jag giftermål med en ljus dam — se där kom hon igen! — tie. Elva. Inte vara svag som en fåralort.
370
