5
Fattig på mynt, piastrar och riksdaleros, men rik på kärlek
— Jag ville gärna, att min son skulle bli jurist, hade handlanden Borg yttrat till en lärare, när Thure efter många vedervärdigheter äntligen tagit studenten. Vad kan man nu till exempel tänka sig för framtid för honom, om han blir jurist?
— Å, han kan ju bli praktiserande advokat, han kan gå kanslivägen, han kan till exempel bli rådman och domare, ja, han kan till och med bli justitieråd. Men först måste han ju till Uppsala eller Lund och studera en tid, svarade läroverksläraren med en mängd satyrblinkningar i ena ögat.
— Hum, justitieråd, det blir väl Thure aldrig, svarade gubben Borg, jag tror han saknar tillräcklig energi för sådant, fastän huvud har han kanske till det.
— De flesta bli ju inte heller justitieråd, svarade läroverksläraren i ett tröstande tonfall, precis som om han skulle ha sagt, att alla välja ju inte den breda vägen i livet. Det fordras verkligen också ganska starkt huvud för att studera, fortsatte den erfarne pedagogen, kommaterande sitt dunkla tal med nya mystiska blinkningar — en akademisk medborgare skulle bakom hans sakliga upplysningar ha skymtat ett tåg av vinlövskransade backanter, men den hederlige herr Borg kände icke till denna skönhetsvärld — ja, det fordras egentligen en jättefysik till det. Åtminstone var det så på min tid. Men det blir nog så bra, så bra! Skicka bara unga herrn till Uppsala, håll ett litet rävöga på honom, och sedan blir det nog så bra, så bra!
Thure Borg skickades av sin fader, Gustaf Borg, som var en tät lanthandlare, till Uppsala, och i dess höga luft, kryddad med minnen från förflutna tider, fylld med ekon av många generationers hurrarop, sång och krossade punschglas, slog Thures lantliga knopp ut och blev en blomma. Ynglingen var musikalisk, var hög och smal, hade en vacker långskalle, på vilken det blonda håret låg blankt och fint smetat, en lagom stor, böjd näsa och en välformad mun, vilken när han öppnade den till ett leende —
34
