Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/37

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

”Portos slet hela nävar av sitt hår. Portos slet hela nävar av sitt hår.”

Deras bräckliga flotte klöv sig ännu en gång, och det började blåsa, medan snökornen häftigare virvlade i mörkret.

Nu kommenderade Edmund:

— Hoppa till det större! Hoppa, en åt gången!

Tre av musketörerna gjorde så, men d'Artagnan flöt sakta ut, stående på det lilla isflaket, i det han ropade:

— Håll er bara stilla!

Nu stodo de tre musketörerna stumma och spejade förskräckta ut i mörkret. Den lilla raka gestalten på det mindre isstycket sågo de icke längre. Det sista, de hörde i den svartnande kvällen, var en klar barnröst långt borta, som ropade till dem ett varnande rop, på vilket ingen av de tre kamraterna mäktade svara.

Portos, Atos och Aramis voro förlamade, dels av förskräckelse och dels av kölden, som gjorde sig mera påmint under stillaståendet. De dröjde, precis som Edmund sagt, på något avstånd från varandra, ända tills Aramis plötsligt skrek med förtvivlans kraft:

— Hallå, hallå!

Och de voro nästan blinda och döva, när de överfördes från en liten eka till en släde, och från denna till en ny tillvaro med fullt av röster och små irrande lyktor på en kal strand med snö och ris.

— En fattas, ropade en dundrande karlröst, och mannen grep en och en av pojkarna, och lyfte dem upp på ett långt fordon.

— Vem fattas? Var är han? hördes ett sorl av stämmor.

Atos, den siste av musketörerna, som hivades upp av den store mannen, svarade tonlöst:

— Edmund Åvik. Han är ensam…

Flera röster på en gång kastade ut frågor till Atos, som var vit i ansiktet.

— Vartåt? Vad sa han? Vad sa han till er, när han försvann?

Atos svarade:

— Stå stilla, sa han. Var lugna, mina herrar!


3 Sjöberg Kvartetten
33