den förlorade sonen befann sig fortfarande i sin faders tjäll, och vad icke den unge mannens rastlösa studier i juridik, vad icke hans violinlektioner i Stockholm eller hans egen faders enträgna böner förmått, allt detta hade Electrical girl åstadkommit. Thure Borg hade blivit en tämligen lugn och stadig äkta man.
Första fiolen skulle nu börja att sätta sig in i sin faders affär. Under den första tiden kunde det hända, att han suckade var gång en lätt sviskonvind nådde hans välformade näsa, där han satt lutad över böckerna inne på kontoret. Den unge mannen suckade, ty han hade i alla fall tänkt sig något annat än bondlandet, såsom han brukade säga, men pressades av sin tilltagande klokhet efter varje serie suckar till det erkännandet, att faderns affär i alla fall var bra att hålla sig till — en källa, ur vilken många luidårer rullade nu och många riksdaleros i framtiden skulle rulla. Därefter började han att på nytt dra djupt efter andan och lade ut flugpapper i fönstren för att förgifta så många flugor som möjligt, och ibland hängde han ovanför sitt huvud långa klisterremsor, där de bevingade, svarta smittospridarna efter hand satte sig fast och surrade sina långsamma dödssånger, medan den unge mannen vid pulpeten sörjde över att liksom en yr fluga plötsligt ha blivit stäckt i sin vackra flykt och fastklistrad vid faderns affär på landsbygden.
— Jej vill ud, jej vill ud, sade han till Electrical girl, då han promenerade med henne på byvägarna. O, mitt pyre, låt oss fara ut i den vida världen!
Vid ett sådant utbrott av Första fiolen kunde den unga frun först visa ett svärmiskt ansikte, men ögonblicket därpå upptäckte Thure bland dess rosor och mjuka linjer en skymt av den fasta och envisa Bratscha, numera kallad farbror Svante eller farbror Andersson.
— Nej, Thure lilla, det ska vi allt akta oss för. Här är allting bra och säkert för oss alla. Vad skulle vi väl ute i den stormiga, förfärliga och hemska världen att göra, sade unga fru Borg.
— Jag tycker, att bondlandet är rysligt, svarade Thure.
— Ånej, det är fridfullt, och affären är riktigt storartad. Det kunde vem som helst förstå ifrån början.
— Åhå, jaja, suckade då åter Första fiolen, så märkvärdigt
381
