detta livet är. Bäst man lever det för fulla muggar och allting är så ljuvligt och roligt, så sitter man på en sviskonlåda.
— Älskar du mig inte? frågade Electrical girl.
— Du vet väl, att jag älskar dig, men jag vantrivs så förfärligt. Jag tror minsann, att jag blir olycklig.
Emellertid gick tiden så sakta fram, och den äkta mannen fick så småningom bukt med ungkarlen i Första fiolen, som emellertid på något sätt måste söka få utlopp för sin längtan efter det levande livet, såsom han kallade det.
En dag stannade en blank, brun ridhäst utanför det stora gråa tvåvåningshuset. Gamle herr Borg tittade ut genom den grönbuckliga rutan, men han måste ta på sig glasögonen för att kunna se ordentligt.
Första fiolen, iklädd ljusgråa ridbyxor med pärlemorknappar nedanför låren, stor engelsk mössa, som sjönk ända ner på hans öron, ridstövlar i böljande veck vid anklarna och ett spö med silverknapp i handen, hoppade med lätta och eleganta rörelser av den skinande hästen.
Vad han är ståtlig, tänkte Electrical girl från ett fönster i övre våningen.
— Det skadar ju inte, muttrade gubben i kontorsrutan nedanför, men det nyttar inte heller. Det är den gamla galenskapen, som sitter i.
— Affären går till Soda och Gomorra, klagade för sig själv första biträdet i affären, när han varsnade denna oväntade skönhetsuppenbarelse utanför huset.
Men Thure bara vädrade sin gamla människa en liten smula, och blev snart under sina ridturer bekant med en yngre godsherre i trakten, som han då och då gästade. Härigenom fick Första fiolen så småningom litet användning för sin överskjutande, i universitetsstaden inhämtade bildning, ty den unge godsherrn hade även legat vid universitetet och kommit därifrån ungefär på samma sätt som Thure, lätt i plånboken, men tyngre av punsch och ljuva minnen. På detta sätt fann sig till sist Thure tämligen väl till rätta; med ridkonstens hjälp markerade han en högre samhällsställning, med juridikens hjälp en högre bildning och med fiolens hjälp en högre skönhetslängtan än de flesta på sin ort… Electrical
382
