— Det är ingen liten väg hitupp, svarade ingenjör Planertz. Vi torde nu ha stigit 40 meter, sedan vi lämnade Pumpverket…
Nu satt Märta Åvik och stirrade ut över svarta trädkronor och mulna marker, fjolårslöv och våta bergsknallar. Ingenjör Planertz såg ett ögonblick på henne och sade därefter:
— Är fröken Märta mycket trött?
— Ånej, för all del.
— Jaså. Ja. Vet fröken Märta, vad jag nu tänkte tala om?
Fröken Åvik såg mycket förvånad ut, men samlade inom sig all kraft för att kunna bestå i det avgörande slag, som hon nu väntade. Hon blickade upp på den store ingenjören; denne tog plats vid hennes sida, noga sammanvikande rockskörten under sig, innan han satte sig ned.
Något svar fick han emellertid inte av flickan, varför han fortsatte:
— Fröken Märta har länge förstått mina avsikter, och jag har märkt, att fröken Märta vill visa mig förståelse. Jag har länge sökt mig en följeslagerska genom livet och har efter sorgfällig prövning icke kunnat finna någon, som jag anser vara så intagande och därtill i övrigt så passande som fröken Märta. Jag har anledning förmoda, att ni upptar denna min fråga på det rätta sättet. Det är nog med er som med mig; ni har gått och väntat på det avgörande ordet.
— Brukar man inte vara kär i den, man skall gifta sig med? frågade fröken Åvik.
— Givetvis, svarade ingenjör Planertz. Utom allt tvivel! Jag är ingen vän av starka ord, men jag anser mig ändå tryggt kunna säga, att jag håller av fröken Märta. Sedan jag nu förklarat detta, kan jag i samband härmed icke underlåta omtala för fröken Märta, att jag i dagarna avslutat ritningarna på en villabyggnad intill staden. Tolv rum med alla bekvämligheter jämte extra stort brygghus, kombinerat med vedkällare. Jag säger det, som sagt, endast i förbigående, och nu har jag uttalat mitt avgörande ord. Vill nu fröken Märta säga sitt.
— Brukar man inte vara kär i den, man skall gifta sig med? frågade ånyo fröken Åvik, som liksom kände sig bortsläpas av den envise ingenjören.
391
