— Jag sade ju, yttrade ingenjör Planertz med det största lugn, i det han upptog en sextonbladig pennkniv med öronpetare och specialkorkskruv för att med ett av knivbladen snoppa en cigarr — jag sade ju, att jag håller av fröken Märta.
— Men jag då, utbrast fröken Åvik och såg stadigt upp. Men jag då?
Hon var alldeles röd i ansiktet.
— Skulle mina känslor till äventyrs vara obesvarade? frågade ingenjören leende.
— Jag högaktar ingenjör Planertz, fortsatte flickan. Det är allt vad jag kan säga. Jag högaktar er, och därmed är det sannerligen slut. Ingenjören kan gärna höra på mig nu, medan jag talar så — så ärligt jag kan. När vi gick uppför berget, varför tror ingenjören att jag följde med denna gången, om inte det var för att få säga ut. Det är alldeles sant det, att jag har väntat på ett avgörande, och nu så har det kommit. Om inte ingenjören — fröken Åvik blev nästan rädd för sina egna ord, som började flöda ur henne liksom vågor ur en varm källa — om inte ingenjören vill höra på vad jag säger, då blir jag mycket ledsen. Jag har för mina föräldrars skull försökt att hysa varma känslor för er, men jag har inte kunnat, för sådant kan man inte tvinga någon till. Nej, det är omöjligt det! Tror ni mig inte, säg?
Ingenjör Planertz hade hört på, till utseendet lik en man, som med största intresse i stadsfullmäktiges sessionssal avlyssnar ett jungfrutal av en nyvald kvinnlig ledamot. När fröken Åvik hade slutat sitt anförande, vilket så småningom erhöll en något upphetsad klang, svarade ingenjören:
— Om det är sant, att fröken Märta har sökt att tycka om mig, har ni inte visat, att ni försökt att tycka om mig?
— Nej, det har jag inte, svarade fröken Åvik kallblodigt.
— Jo, det har fröken Märta nog gjort, svarade herr Planertz tvärsäkert, och jag är böjd för att tro, det endast någon olycklig tillfällighet vållat, att den känsla, som fröken Märta endast påstår sig ha försökt hysa för mig, nu försvunnit. Visserligen har jag icke av fröken Märta erhållit några muntliga eller i övrigt bindande löften, men jag anser…
Fröken Åvik kände åter denna okuvliga envishet, ur vilken
392
