— Godafton då, fröken Åvik, sade ingenjör Planertz med lugn stämma. Jag beklagar, att jag inte har befunnits värdig.
Det var allt, den besvikne älskaren sade, och det var alldeles för litet. Det var så litet, att fröken Åvik på nytt blev oroad. För sitt eget samvetes skull hade flickan önskat att få säga ett par vänliga ord till avsked. Hon hade önskat höra en suck och se ett blekt och besviket ansikte. Hon skulle då ha upprepat de fraser, hennes medsystrar så ofta pläga uttala, när de avvisa en friare, sedan de först uppmuntrat honom.
— Låt oss ändå vara såsom goda vänner. Jag tycker så synd om er, men jag kan inte tycka mera än så.
Hembiträdet Hedvig kom ned med tebrickan i familjen Åviks kök och sade till hushållerskan Alma:
— Skall det bli någon läsning utav i kväll?
— Det beror på det. Har hon skurat knivarna? Vad är det för ena märkvärdiga lappar hon skurar med?
— Det är de där gamla rödvita bolstervarsbyxorna, som fru Åvik har klippt sönder för att använda här i köket. Herrn brukade ha dem på sjön annars, svarade Hedvig. Har Alma köpt någon tidning?
— Ja, tidningen ligger därborta, men vi går allt in i mitt rum om det skall läsas, så sitter man litet bekvämare. Jag tycker, att följetongen börjar bli så långdragen. De späder på och späder på. Snart vet man inte riktigt, var man är.
— Jo visst, erinrade Hedvig, med iver. Jo visst! Nu skulle Dorothy Bufferton säga rent ut till greve Cyrus, som hade en hypontisk makt över henne.
— Hypnotisk, rättade Alma, och öppnade dörren till korridoren. Kom då, Hedvig, så få vi höra. Jag är inte heller riktigt belåten med Dorothy Bufferton, för den lilla rackarungen hade i alla fall blinkat åt Cyrus, fastän hon inte ville tillstå det för sin far. Hon hade nog lekt litet med honom.
— Ja, varför hade hon lekt, utbrast Hedvig och blev röd i ansiktet av hetsig partiskhet. Hon gjorde det ju den gången hon
394
