hennes vrede endast kunde slå små gnistor men icke krossa, och som tycktes vara i växande, ju större motståndet blev. I sin uppjagade fantasi tyckte sig flickan se ritningen till villabyggnaden, dit hon en gång skulle släpas med bakbundna händer. Det var en ritning liknande den, fadern en gång visat henne, då fabrikören skulle bygga ett hus; en ritning med långa linjer, småstreck och prickar. Centrum i hennes fantasiteckning utgjordes av villan med de tolv rummen och de betryggande avloppsförhållandena samt en balkong, mot vars räck Märta Åviks egen gestalt syntes stå, nödtorftigt uppdragen i profil, med handen utefter klänningen och med en prickad alternativ arm, som sträcktes ut i luften. Under den paus, som uppstod, tänkte Märta på vad hon härnäst skulle säga. Men när hon funderat ut detta, sade hon i stället något, som hon alls icke tänkt att säga.
— Nu går vi ned. Detta blir alldeles för långt och alldeles för kallt. Det skymmer ju snart. Jag har ingenting mera att säga, ingenjör Planertz.
Nedstigningen för berget började under en ny tystnad, som föreföll fröken Åvik mycket mera än hotande. Denna tystnad skulle hon gärna ha hört brytas av en åskskräll; i denna skymning skulle en blixt mellan träden ha verkat förlösande på henne. Ingenjör Planertz teg alltjämt, medan de passerade vattenfallet, som var en bäck, för tillfället ansvälld av nederbördsvatten, och han teg allt fortfarande, när de kommo till alléns första träd, vars knoppar icke ville slå ut på grund av förändringarna i Golfströmmen. Icke ett ord blev sagt å någon sida, förrän paret kommit ned på gatan intill Café Merkurius. Ingenjör Planertz stannade då och såg sig ett ögonblick omkring. Gatan var så gott som folktom.
— Är detta fröken Märtas sista ord? frågade han.
— Ja, det är det, svarade fröken Åvik, som undrade, vad som härnäst skulle inträffa.
Hon stärkte sig emellertid med fröken Tornejs förutsägelse, att allt skulle sluta i enlighet med hennes egen önskan, men hon skulle ha jublat i sitt hjärta, om i detta ögonblick den mörke karlspersonen med det svarta arbetet och den blanka metallvaran skyndat fram till hennes sida.
393
