— Ja, de där gubbarna kan väl inte göra henne något illa, sade Hedvig och såg frågande på hushållerskan.
— De ska väl bara buga sig, efter vad jag kan förstå, och säga till om att kvällsmaten är färdig, svarade Alma.
51
En störd idyll vid Ludvig XVI:s hov
Mittemot Kafferosteriet på Norra Planteringsgatan låg en gård, vid vars åt gatan vettande staket två väldiga rönnar stodo. Gårdsplanen, som var ganska vid, utbredde sig omkring ett större, gråtrappat hus, i vars bottenvåning skräddarmästare Edvin Vasanders verkstad var inrymd.
I övre våningen bodde två gamla fina och bräckliga fröknar, Eugenie och Helene Banckenberg, vilka med den största ömhet vårdade en omkring sextioårig broder, som led av stilla sinnessjukdom. Den ena av de båda fröknarna, Eugenie, sysselsatte sig mestadels med att måla små lampskärmar av siden eller att utföra miniatyrbroderier, under det att den andra systern delade sina krafter mellan hushållsbestyr, i dessa understödd av en yngre tjänarinna, och ett gammalt gult taffelpiano. De levde sannolikt alla på avkastningen av ett legat eller någon livränta, ty de lampskärmar eller fina broderiarbeten, som avyttrades till societetsdamer i staden, kunde näppeligen tillföra huset några större summor.
Brodern, som var en liten smal man med ett stort, grånat huvud, en mun, som nästan alltid stod halvöppen, varigenom två rader långa, aristokratiska, men litet oregelbundet vuxna tänder blottades, hade varit jurist och ansetts predestinerad för den diplomatiska banan. I sina bästa år hade emellertid Josias Banckenberg angripits av sinnessjukdom, och denna olycka gjorde för alltid slut på familjens förhoppningar att få se honom på en ärepost i samhället. Josias Banckenberg var emellertid i sina egna ögon icke
397
