någon olycklig man, ty han, som under sina ynglinga- och mannaår med den eldigaste iver slukat memoarlitteratur från de franska Ludvigarnas tid och särskilt intresserat sig för revolutionens historia, levde nu sitt fria drömmarliv bland den tidens förnämsta adel vid Ludvig XVI:s fötter i närheten av Marie Antoinettes tjusande personlighet. Själv sirlig, alltid mycket prydligt klädd, vandrade sålunda Josias Banckenberg omkring i den nätta våningen, då och då milt samspråkande med sina systrar, vilka alldeles rättade sig efter honom och anlade en samtalston, väl passande till broderns föreställningsvärld. I allmänhet visade brodern sin vänlighet mot systrarna medelst små eleganta klappningar på kind eller axel; vanligen talade han icke högt utan gick omkring för sig själv, mumlande en artighet, stundom graciöst och lätt bugande mot någon hertig eller överhovmästarinna, som pudrad och nådigt leende syntes framför honom. När vädret var vackert, begav han sig ned på den stora gårdsplanen, räckte ibland ett litet rönnblad åt Marie Antoinette, som, utledsen på hovlivets heta solsken, sökt svalka under de stora rönnarna intill skräddarmästare Vasanders verkstad, smålog åt den unga prinsessan eller sällskapade och utbytte förtroligheter med sin unge, intagande landsman greve Fersen. Vid jämn och god väderlek behärskades Banckenberg alltså av behagliga känslor; han förde då ett slags förnämt dagdrivarliv vid Versailles eller under Trianons stora ulliga träd, där han gick cirklad och strålande omkring. Men på våren, då oroliga rubbningar lätt uppstå i känsliga sinnen, eller mot svårt åskväder, när luften är laddad med elektricitet och en dov stillhet härskar i naturen, försvann hans frid och glädje; Josias Banckenberg greps då av panikkänslor och oro för den kungliga familjens säkerhet, han fantiserade om flykten till Varennes och syntes ivrig, ja, ibland nästan förtvivlad över att icke kunna förebygga olyckor, dem han kände vara i antågande.
Vid sådana tillfällen voro de båda systrarna mycket måna om att stödja och omhulda sin stackars broder. När han då upphetsad kom upp från gården, kunde de stilla och vänligt fråga honom:
— Hur är det i dag med hans majestät?
398
