slutat provningen inne på sin verkstad och lagt ytterligare några partier vadd på de två herrarnas och de två konfirmationsynglingarnas axlar, släppte ett par nålar i golvet. De två stora atleterna och de två mindre stirrade på varandra. Nu voro de endast iklädda själva rockarna, emedan herr Vasander avlägsnat de nyss avprovade lösa ärmarna.
— Är det någon som skriker?
— En tjuv, en tjuv, hördes åter kvinnorösten från övre våningen.
Härefter hasade eller rakade det i trappan, så hörde man att ett språng togs från stentrappan av en brådskande människa.
— Hjälp, Vasander, ropade skräddarmästarens fru, som störtade in från köket. En tjuv!
De två stora och de tvenne mindre kraftkarlarna satte alla samtidigt i gång mot dörren, glömska av att de voro iförda halvfärdiga rockar med skjortärmarna stickande ut ur det tråcklade tyget. Dörren kastades upp med ett dån. Skräddarmästare Vasander följde efter, även han klädd i en ofantligt bredaxlad rock, ty han ansåg sig ha rättighet att njuta förmånen av frikostigare vaddering än sina kunder. En skrädderiarbetare hasade sig ned från sitt bord och stirrade som en nymornad ut i de med kläddammet lekande solstrålarna i rummet, varefter han i sina tofflor klapprade efter de andra till dörren.
Far i Skåpet hade mera åkt än sprungit nedför trappan, viss om att i rätt tid hinna undan. Han hade sin styrka i list och vighet men sin svaghet, när det gällde motstånd. Med ett språng som av en panter i sina bästa år lämnade han stentrappan, kom nästan ända fram till brygghuset, ur vilket en vit rök som av kanoner bolmade, tvärvände där, stannade en sekund, såg sig omkring, varefter han med glänsande hastighet satte fart över gården, gjorde en för snäv halvcirkel vid hörnet av det grårappade huset, föll på ena knät men reste sig på ögonblicket, varefter han störtade ned mot grinden.
Där stod Josias Banckenberg, fullt upptagen med att förbereda konungaparets flykt. Nyss hade han med bevekande ord men med alltför låg stämma sökt övertala ölkarlen att på verksamt sätt förkläda de olyckliga överhetspersonerna. Denna tanke, att kunga-
405
