förvandlade allt, kom allt skönt att falna inför hans syn. I de vackra anletena stirrade förskrämda blickar, och nyss så röda kinder blevo bleka. Hans majestät hastade förbi; Josias varsnade en skymt av den bakåtlutande pannan, den böjda näsan och den mäktiga dubbelhakan. Det var som om något i hans själ ropade på honom att hjälpa.
När därför tvättgumman åter kom ut för att inspektera det stora bykkaret, som stod till tätning och rann i alla fogar, gjorde Josias henne häftigt uppmärksam på nödvändigheten av att strax bispringa den nödställda konungafamiljen. Hans svårbegripliga gester och hans mummel lämnades av den gamla kvinnan obeaktade.
— Litet andrum, och allt kan räddas, stammade den gamle fine mannen.
— Det reder sig, svarade den upptagna hjälpkvinnan med köld, ty detta uttryck hade hon en gång för alla antagit för att kunna konversera herr Banckenberg, ifall det skulle behövas vid hennes arbetsbesök i gården.
— Å, madame, mumlade Josias i förebrående ton.
I detsamma stannade bryggarvagnen utanför staketet, där de stora rönnarna vajade i vårblåsten, och Banckenberg skyndade genast dit med lätta steg. En stråle av hopp glimtade svagt i hans ljusa ögon. Det var greve Fersens stora vagn, som äntligen kom. Kunde man nu lita på, att vägen var fri från Paris, hade man ingenting försummat i förberedelserna? Men Josias kände, att något verkligen var försummat, och han fördubblade därför hastigheten av sina steg, driven av denna blandade känsla av oro och bittert vemod. Han dolde allt… men sanningen var den, att han älskade den olyckliga drottningen. När Josias gick ut genom grinden, steg ölkarlen ned från kuskbocken och öppnade vagnen, ur vilken han drog fram ett par ölkorgar.
— Rätt så, monseigneur, sade Josias. Rätt så!
Han knäppte nervöst med sina fingrar, medan ölmannen tog av sig mössan till en slarvig men vänlig hälsning. I samma ögonblick skar ett avlägset skri genom gården:
— En tjuv, en tjuv!
Skräddarmästare Vasander, som i detta ögonblick nästan av-
404
