Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/412

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Så dags att komma nu, yttrade herr Backlund ut i luften, när polismannen trängde sig fram.

— När en annan redan har gjort arbetet, morrade herr Stoltz. Skattebetalarna har rätt att fordra…

Men gården med de stora rönnarna låg alldeles tom. Av sina gråtande, fina små systrar hade den övermåttan upprörde Josias Banckenberg blivit omhändertagen. De båda gamla damerna stodo nu i köket och talade med ölkarlen, förgråtna efter att ha upptäckt förlusten av dosorna, kära släktskatter, dyrare än guld och silver.

— De har redan tagit honom, det svär jag på, sade ölmannen lugnande. Han hade ju hela stan i hälarna på sej!

Dörren till köket öppnades med ett jämmer, och de båda gamla fröknarna sågo nu en syn, som de aldrig förr hade skådat. I oerhörd upphetsning sköt Josias Banckenberg fram sitt gråa, ädelt formade huvud genom dörröppningen; hans ögon lyste hatfullt och triumferande, medan han stack ut tungspetsen mellan läpparna. Den lilla röda spetsen växte sakta ut till en lång tunga, som sköts fram i sin fulla storlek; därefter drogs den in igen för att genast uppenbara sig på nytt.

Lurad, monsieur, väste han, och utstötte ett skrockande skratt. Lurad, monsieur Robespierre! De ha undkommit! Fikon, monsieur Robespierre!

Härpå upprepade han med blixtlik hastighet manövern med tungan några gånger, medan han hätskt betraktade Robespierre, som med sina två tomma ölkorgar i händerna intet hade att svara på den djärva aristokratutmaningen.



408