aldrig mer skulle tro på några lyckoting; och så tog han av sig en kedja, som han bar om halsen. För resten har vi hittat nyckeln till ett bankfack på honom. Dosorna, som han stal hos Banckenbergs, hade han kastat i parken, medan han flydde, men vi hittade dem där.
— Ja, men har han erkänt? upprepade Cello sin fråga.
— Visst har han erkänt. Så fort jag ropa till honom ”Far i Skåpet” och sedan sa ”jaså, Holmsund har nu också börjat att stjäla från försvarslösa fruntimmer, som badar”, så grina han, men sedan blev han arg. Se, han grina därför, att jag kände till pensionatstölden, och det betydde ”lass basen, jag får ta följderna”, men han blev arg, därför att jag beskyllde honom för att inte vara en gentleman.
— Det gör han väl ändå inte anspråk på att bli betraktad som, svarade journalisten.
— Si det vete allt den sure, herr Erlandsson. Nu vet han ju nog, att han är en tjyv, men han vill ändå vara en fin karl, se. Ja, ibland kan man gråta, för det är alldeles omöjligt att få det till att gå ihop. Men vad skall Vår Herre göra då, fortsatte Jättefilosofen och strök sin stora skalle. Bitarna sitter inte alls tillsammans på dom. Ibland är det som om det vore tre eller fyra stycken människor i en karl, och allesammans är de fullständigt olika. Om jag nu säger till den här Far i Skåpet: ”Holmsund blir sämre och sämre människa”, det bryr han sig inte om, men om jag skulle säga: ”man ser i alla fall, att Holmsund är dum, fastän han är listig, å såna är ni allihop”, o milde Petter, va han skulle bli stött! Ja, antingen skulle han tiga och glo på mej, eller också skulle han bära sig åt som diamanttjyven, italienaren, vi hade häromåret.
— Jaså, Fransesci?
— Ja, just den! När jag sa till honom, ”Fransesci är nog listig, men han är dum också”, hoppade han upp som en liten gummiboll och fräste och spotta som en katta.
”Är jag dum, signor, sa han. Bevisa mig det!” Ja, svara jag, Fransesci är dum, som inte börjar ett bättre liv. Då blev han alldeles lugn och såg så mild ut i ögona, men så blev han misstänksam igen, för han anade, att jag menade på det andra viset, och det såra honom, se. Han hade med sig en liten käpp och en nyckel-
411
