— Är detta möjligt, frågetecken? Är det verkligen möjligt, komma, att Märta uppträtt olämpligt mot ingenjör Planertz, frågetecken? sade fru Åvik, född Tabell.
— Jag skall säga, förklarade Märta, att jag varit alldeles riktig och artig som mamma önskar. Jag har sagt till ingenjör Planertz, att jag högaktar honom, men att jag inte kan tycka om honom. Det vore den största olycka för både mig och ingenjörn, om jag gifte mej med honom utan att jag höll av honom, det vet nog mamma och pappa…
— Asch, muttrade fabrikör Åvik, inte tror du väl, att det var så där fint och poetiskt, när din mamma och jag gifte oss. Inte äls…
Fru Åvik, född Tabell, avbröt:
— Jo, komma, mitt barn, utropstecken! Pappa och jag älskade varandra, punkt. På samma sätt skulle också ni kommit att hålla av varandra, komma, detta är jag säker på, komma, ty jag vet att ingenjör Planertz är en förståndig man, komma, som skulle ha berett dig trevnad och ro, punkt. Det var alltså omöjligt för dig, komma, att skänka dina föräldrar denna glädje, utropstecken! Så mycket sämre, komma, mitt barn, punkt.
Fröken Åvik sade emellertid icke något mera utan åt måltiden till slut och läste högt bordsbönen, när familjen reste sig upp:
— Tack, gode Gud, för mat och dryck. Amen!
Fabrikör Åvik hade kanhända från början haft lust att läsa en helt annan bön på värmlandsdialekt, men han blev stum, när han såg, hur dottern plågades. Fru Åvik samtalade vänligt med Märta en stund efter måltiden och uttalade de vanliga maningarna till självbesinning; det hela slutade med att Märta ombads att noga betänka sig.
Likartade uppträden med ömsom storm och jevlerimä, ömsom tårar, bevekande ord och föräldraömhet varade i fyra dagar. Märta sitter så en dag i sitt rum med huvudet lutat i händerna, när broder Frans inträdde. Broder Frans, som nu snart skulle bli student, uppträdde alltjämt något blek med en finne på hakan, pincenén, som skärpte uttrycket i de ljusa ögonen och med en återkommande nervös rörelse åt halsduken, där gamla Mussys gåva satt.
419