— Märta, sade han, med sin tunna och späda baryton. Bry dig inte om att gråta. Det är nog över nu, tror jag, för pappa sa i går, att han inte ville vara med om att tvinga dig, och mamma sa, att det väl inte var hon, som ville tvinga dig från början, utan pappa i stället. Pappa tyckte bara, att det hade varit så lugnt och bra, om du hade tagit den där Planertz. Jag tål honom inte, det kan du ge dig på. Vi har för resten inte samma åsikter.
— Är det sant, det du säger? frågade Märta och reste sig upp. Är det sant, då vill jag vara riktigt tacksam mot försynen.
— Tror du på den då? frågade Frans.
— Visst gör jag det, svarade systern. Gör inte du det?
— Nej, det gör jag inte, svarade Frans, men jag kan respektera dina åsikter. Däremot kan jag inte respektera ingenjör Planertz åsikter, därför att vi ser nog inte samhället på samma sätt, är jag rädd.
— Samhället, eftersade Märta förvånad.
— Nåja, lät den tunna barytonstämman. Jag är väl — om jag skall säga det öppet för dig — en smula frifräsare, som ni kallar det. Jag är nog rädd, min unge, att våra åsikter också går åtskilligt isär, isynnerhet när det gäller det stora problemet om familjebildningen.
— Så där konstigt har jag aldrig hört dig tala förr.
— Kanhända, sade brodern, i det han med ett blekt leende tog i sin kråsnål. Det blir snart en ny morgonrodnad nu, och det gamla skall väl ge sig utav, vad det lider. Då kommer inte några föräldrar att tvinga sina barn att gifta sig mot deras vilja, då. Man gifter sig, som man vill. Det går mera efter naturen, ser du.
Märta kunde icke låta bli att skratta trots sin oroliga sinnesstämning; hon fick ett ganska häftigt skrattanfall, ty hennes känslor hade under dessa minuter allt för snabbt växlat om.
— Snälla Frans, sade hon. Vad du ser lustig ut. Vad är det åt dig?
— Ah, skratta du, sade brodern. Du är själv så fången i det gamla vanliga, att du inte kan begripa, hur det plågar dig. Har du nån du är kär i?
— Nej!
— Det var synd det, för jag svär på, att jag gärna skulle ha
420
