Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/429

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Just det. Det var ingen annan än han, och det är en mycket durkdriven kanalje, skall jag säga.

— Men det stulna, det stulna, bästa herr Erlandsson!

— Ja, det var just det, som jag är här för att tala om.

En dörr till vänster öppnades nu på glänt, och en låg röst, tillhörande hushållerskan, avbröt samtalet genom att säga:

— Fröken Märta! Gamla frun vill nödvändigt tala med fröken Märta med detsamma.

Fröken Åvik vände sig till Cello och frågade, medan en lätt rodnad spred sig över hennes kinder:

— Skulle herr Erlandsson ha tid att stanna ett litet ögonblick till. Ber om ursäkt för avbrottet, men jag är alldeles tvungen att gå in till min gamla mormor.

— Jag ber, jag ber, svarade Cello artigt och bugade sig ännu en gång.

Han kastade en vemodig blick efter den unga kvinnan, vars lätta gestalt försvann i dörröppningen. Fröken Åvik skyndade in i mormoderns rum och fann den gamla fru Tabell sittande i en länstol med en filt om benen. Hon såg upp med matta men nådiga ögon och nickade tungt mot flickan.

— Goddag, due lilla Märtabiten min, hördes Lilla Mussys knarrande, svävande stämma. Hur har due det i dag?

— Tack, kära lilla mormor, jag har det så bra, så bra. Har mormor det själv riktigt bra?

— Åhå, svarade gumman och darrade på rösten. Jag har det allt såe dåligt, såe dåligt. Nåe, lilla Märtaängeln min, har hon mormors guldhjärta i dag?

— Det har jag, lilla mormor, det har jag, svarade flickan.

— Vill hon dåe visa mig det, lilla tösen. Får jag se på det.

Märta låtsades söka omkring halsen, varefter hon med smeksam stämma yttrade:

— Jag märker, lilla mormor, att jag inte har det på mig…

— Åe, bevare oss väl, i himmelens namn, due har väl inte tappat mormors guldhjärta?

Nu förhöll det sig så, att fabrikör Åvik tillrått fullständig hemlighetsfullhet inför Lilla Mussy beträffande den försvunna familjeklenoden. Fabrikören hade sagt, att den gamla måste sko-

425