nas, och man nödgades därför slå in på den välvilliga lögnens och undanflykternas väg, tills smycket återfunnits, eller i värsta fall tills ett nytt, liknande guldhjärta anskaffats. Men hela familjen glömde bort denna bagatellartade affär under den tunga sorg, som lade sin hand över allt och alla i huset. Omsider började emellertid gamla mormor att åter fråga efter dyrbarheten, och hennes envishet hade verkligen i dagarna haft till följd ett beslut att hos guldsmeden skaffa ett liknande smycke. Beställningen hade emellertid ännu icke blivit av, och Märta måste därför fortfarande taga sin tillflykt till den välvilliga lögnen, när gumman nu frågade henne.
— Nej, lilla mormor, jag har det nog däruppe. Det var så sant! Jag har det borta hos guldsmeden. Det var bara den lilla öglan, som skulle sättas ihop.
— Åe, milde skapare, milde välsignade söte, due har väl inte slagit sönder det?
— Visst inte lilla mormor, visst inte. Det var bara den lilla öglan, den lilla öglan…
— Nåe, lilla olyckliga due. Åe, så lessamt detta var, jämrade sig den gamla. Nåe, när får du det tillbaka?
— Det får jag säkert snart, svarade Märta, i det hon svepte filten bättre om den gamlas styva ben och på allt sätt sökte att lugna henne. Detta lyckades hon också med till sist, dock sedan hon först bestämt hade lovat Lilla Mussy, att klenoden skulle förevisas för henne senast morgonen därpå.
— Himmel, mumlade flickan, då hon åter gick in till den väntande herr Erlandsson. Lilla Mussy tycker jag så mycket om, men hon gör mig alldeles tokig. Lilla Mussy gör mig olycklig. Jag blir till slut en dålig människa…
När fröken Åvik återkom till förmaket, fann hon herr Erlandsson försjunken i betraktande av ett skogslandskap med en mjölkvit fors och ett litet vattenhjul. Cello betraktade verkligen tavlan, men han såg den inte. Han såg endast fröken Åvik överallt, i tavlan, i pianot, i blomman och solen.
— Nu är jag här igen, meddelade fröken Åvik. Jag beklagar att det dröjde något länge.
— Bevare oss väl, svarade Cello, på sitt förbindliga sätt. Tiden
426
