Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/43

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rätten att nämnas vid sitt vanliga svenska namn; han kallade därför denna lättflydda bytesvara för mynt, guld eller piaster, men även för luidårer och riksdaleros, varigenom allt skrämmande allvar borttvättades från sedeln och kronorna. Om Första fiolen hade en växel i banken, benämnde han den antingen för vexélen eller papiret, liksom han begagnade särskilda uttryck för det dystra ordet konkurs. Att göra konkurs kallades nämligen på Första fiolens affärsspråk för att kånka (jag kånkar, du kånkar, han kånkar), men även någon gång, mera diskret och städat, att göra kåkå (jag gör kåkå, du gör kåkå, han gör kåkå o.s. v.). Detta bekymmerslösa sätt att omdöpa allvarsamma ord eller ledsamma termer var mycket karakteristiskt för Första fiolen och hans ljusa livssyn. Han var ännu vid tjugusju år en sorgfri människa, som icke hade börjat tänka. I själva verket befann han sig andligen alltjämt i ungdomens stad, fastän hans stoft betitlades notarie och hade placerats i ett industrisamhälle.

Vid notariens fråga sträckte Cello upp sin ena hand i luften som om han på fordomtima sed avlagt en ed, trängde sig tätt inpå vännen, stirrade honom eldigt in i ögonen och försäkrade, att det bara var en tidsfråga, innan de hade inhöstat vackra och runda summor. Men den hete spekulanten blev något avkyld, när Första fiolen endast svarade:

— Jag ska köpa mig en ny kostym. Man måste vara presentabel. Flickorna tycker om nypressade kläder och gott hårvatten.

Han grinade med hela ansiktet.

— Du tänker då uteslutande på dina fruntimmershistorier, sade Cello något irriterad över att icke vännen fattade Gyllene triangelns uppgift med tillbörligt allvar.

— Du vet väl vilket kolossalt inflytande jag utövar på kvinnan, fortsatte Första fiolen i det han blickade upp, något skygg för sitt eget skryt.

— Casanova, lilla Landsortscasanova, smågnolade Cello.

— Ja, de känner i luften, när jag har kiken på dem, försäkrade Första fiolen.

— Jag jagar också en kvinna med flygande lockar, bekände Cello, med en lika patetisk som poetisk hänvisning på lyckan,

39