har gått så fort. Jo, fröken Åvik frågade ju mig om de stulna sakerna.
Fröken Åvik såg forskande på honom med de mörka ögonen, men avbröt honom icke.
— Och jag har verkligen en smula att säga om dem, fortsatte Cello, i det han räckte ut sin knutna hand och liksom sökte flickans. Vill nu fröken Åvik öppna sin hand, så skulle det vara ganska förträffligt, sade den unge mannen.
Fröken Åvik betraktade med nyfikna ögon den smalaxlade herrn, mönstrade i en blick hans spensliga gestalt, som syntes något längre, än den i själva verket var. Cellos ögon hade ett lugnt uttryck, men det fanns något mera i blicken; det fanns ett ljus eller ett glitter i den, som ett ögonblick anslog den unga damen. Han hade just icke något tjusareansikte; det var bara hans kärlek, som plötsligt sken så starkt igenom och fördunklade intrycket av de något för röda kyrkängelskinderna och den självmedvetna näsan. Cello fällde i fröken Åviks hand ett föremål, och när hon blickade ned i handen, såg hon Lilla Mussys guldhjärta vila där, detta välsignade smycke, som kostat henne så många tårar, och vilket man äntligen funnit hängande omkring halsen på Far i Skåpet; denne hade villigt erkänt, att han ämnat förvara det som ett minne eller en lyckobringare.
— Fröken Åvik får behålla det så länge, sade han enkelt. Kanhända polisen vill ha det ett litet ryck igen för undersökningens skull. Men jag bad att få låna det.
Cello tyckte själv, att han skött sig ganska väl. Han hade så lugnt och artigt tagit emot fröken Åviks tacksägelser. Han hade sett ett par tårar i dessa ögon, genom vars milda mörker han skulle velat dyka till botten. Han hade känt trycket av hennes händer. Äntligen hade han, nästan på vippen att explodera av kärlek, ursäktat sig, tagit upp klockan och förklarat, att han hade ett uppdrag att passa på. Följd av hennes vänliga ord och ögonkast, hade den unge mannen kommit till dörren. Här räckte hon ut sin hand ännu en gång, och Cello blev vid avskedet verkligen ett ögonblick litet förvirrad; hans stora aktörskonst skulle icke räcka så länge till. Kanhända fröken Åvik märkte något? När de stodo i tamburen, hade en tystnad inträtt, varefter den unga damen,
427
