ögon riktade på den tilltalade:
— Erkänner Holmsund vad som i polisrapporten lägges honom till last?
— Sakerna har jag tagit, tillstod Far i Skåpet. Jag skulle kunna säga något…
— Lätta fullständigt sitt samvete, uppmanade den lille domaren med ädel och allvarlig stämma. Det är det enda, som i detta fall kan tjäna den anklagade till någon nytta. Vad var det Holmsund nu skulle säga?
— Om jag ville, kunde jag säga något, fortsatte tjuven och blinkade i detsamma med en nyter elakhet mot Cello, som kände sig ganska generad. Jag hade aldrig tagit de där ringarna, om de inte hade retat mig, meddelade Far i Skåpet.
— Vilka retade er? frågade domaren.
— Papegojorna, svarade Far i Skåpet.
Den ljusblåa emaljspottlådan stannade åter. En fnissning hördes från herr Backlund, men den tuggande rådhusvaktmästaren gick fram och fräste varnande över publikens huvud.
— Holmsund tillhålles att hålla sig till sak. Fram med sanningen, om denna står i förbindelse med Holmsunds brott.
— Jag kom för att vila mej på pensionatet, började nu Far i Skåpet, för jag var så trött, och hade aldrig tänkt att röra vid någonting. Jag hade tänkt börja ett bättre liv.
— Vad skulle det ha varit för ett liv? frågade domaren, som hoppades att ur förhöret få fram något nytt.
— Jag har tänkt flera gånger att börja ett annat liv, men vissa personer har alltid lagt sej i vägen för mej.
Vid Far i Skåpets ord lutade sig publiken ner för att dölja sin skrattlust. Men den lille domaren sade med en viss listig vänlighet:
— Polisen har ju endast ingripit, när Holmsund har begått någon förbrytelse.
— Ja, svarade Far i Skåpet, men hade jag fått vara i fred efter det första arbetet, hade jag, anamma mina styvrar, inte börjat med det andra. Nu ville jag vila mig på pensionatet, men papegojorna retade mig, annars hade jag aldrig tagit deras grannlåter i förvar. Han där, sade Far i Skåpet, med en gemytlig huvud-
