lutning hänvisande på Cello, vet nog såna papegojor det var. Har aldrig varit ute för värre fruntimmer.
Cello kunde icke låta bli att le där han satt lutad över papperet med ett öga på den tilltalade och ett i blockboken.
— Nog nu, utbrast domaren vredgad. Han skall icke tala om ett bättre liv, när han helt nyss blivit rannsakad för en stöld, begången inom stadens hank och stör.
— De lade ringarna i händerna på mig på pensionatet, och vad det sista arbetet beträffar, så var jag tvungen att skaffa litet för att inköpa ett lager.
— Vad för ett lager? frågade domaren. Det var väl ett lager av tjuvgods det?
Far i Skåpet såg ut, som om han velat flina, varefter han åter tycktes vilja lätta en skuldbörda.
— Herr domaren, sade han. Jag ber om förlåtelse för att jag har skämtat inför rätten. Men sanningen är den, att jag verkligen i flera år har tänkt att börja ett bättre liv, och det fanns inte så många yrken att välja på för en stackare.
— Vad hade Holmsund tänkt att göra då? sporde den lille domaren med likgiltig röst.
— Öppna en affär.
— Vad för en affär?
— Korta varor, svarade Far i Skåpet.
Nu hotade vaktmästaren att från lokalen avföra ett par av sjömännen, som syntes ha blivit drabbade av hysteriska anfall. Domaren behandlade emellertid ärendet med mera skärpa efter detta, varefter den fine advokaten tog till orda:
— Jag anhåller, yttrade denne högtidligt, att rätten benäget vid domens avkunnande måtte taga hänsyn till de sociala villkor, under vilka den tilltalade uppvuxit. Visserligen synes han ha erhållit någon uppfostran, om vilket även det faktum, att den tilltalade genomgått ett par klasser i ett läroverk, bär vittne, men det förtjänar framhållas, att fadern i sin ungdom varit misstänkt för stöld av en grå ytterrock och en låda fikon, och att barnet såsom helt ungt måste omhändertagas av främmande personer, som icke synas ha kunnat få någon makt med dess nedärvda anlag, vilka den anklagade burit såsom en börda genom livet. Den
434
