vitglödande järn, vilka sedan bleknade till en matt rosenfärg och slutligen mörknade som en aftonhimmel, gav liv och färg åt den sotiga tavlan. Det blev alldeles svart för Bengts ögon, när han passerade igenom denna arbetets lilla värld, och han kände sig som en blind, ty gossarna kommo utifrån solskenet. Bäst de nu gingo i mörkret under bruset från blästern och en klang i gammal valstakt från släggorna på städet frågade Bengt kamraten, vart de skulle hän. I detsamma kände gossen, att han gick på kolstybb och slaggstoft i en smal gång, och plötsligt lade han märke till att en rektangel var uppritad i den mörka luften framför honom, alldeles som med de finaste streck på en svart tavla. Strecken voro icke vita, utan de lyste som av ett grönt solsken eller av en grön bengalisk eld. Nu bullrade kamraten framför honom; en port slogs upp. Alldeles bländande i sin yppiga grönska och beglänst av det klaraste julisolsken, låg en liten trädgård framför de två gossarna. Synen verkade överväldigande på Bengt, särskilt som den uppenbarat sig så oförmodat. Det var något strålande i tavlan med dess höga, förvuxna blomsterstänglar, dess yviga trädgårdssängar, dess fladder av vita fjärilar runt omkring, medan ihållande lärksång hördes ovanför, och hela den lilla örtagården susade vid en mumlande sång av flugor, bin och humlor.
Denna uppenbarelse glömde Bengt aldrig mera i livet.
Han hade lagt märke till att minnesbilden från smedjan och trädgården framkallats för hans inre syn några gånger, då han efter mörk ledsnad hade blivit tröstad eller häftigt glad. När han nu kom från sitt möte med fröken Åvik, kände han samma känsla av ljus, som han känt den gången i smedjan, framför den öppna lilla trädgårdsporten, eller i varje fall en med denna känsla så starkt besläktad, att en grann tavla sken i hans inbillning och med sin glans färgade hela Cellos omgivning under hans vandring genom gatorna. Ett vänligt vemodsljus vilade över de mest vardagliga ansikten, han såg på sin väg. En poliskonstapel, som gick med tung långsamhet och svängde ett par stora vita vantar i luften och lyfte ett par jätteskodon från gatan, bar drag av människovänligt intresse i sitt anlete under kasken. Det var som om han skulle ha sagt: jag skall nog veta att skydda din hemlighet! En gammal fröken i en affär, som just höll på att skylta, när Cello gick förbi
439
