fönstret, placerade bland små leksakssparbössor och väderkvarnar en docka med ansiktsrosor och mun av ljuvlig sötma; den gamla affärsidkerskan tittade genom rutan på Cello, och han läste i dessa menande ögonprickar i ett vissnat anlete: jag måste skylta om och göra fint just i dag!
I parken stod en karl i blå blus och med ett frånstötande, buttert ansikte; han var sysselsatt med en hink och en spade. Men Cello såg en karl med ett mycket hemtrevligt ansikte framför sig och utkastade i förbigående den vänliga frågan:
— Det ser i alla fall ut, som om sommarn kommit tidigare i år än förra året.
Karlen spottade, grinade och fortsatte sitt arbete, i det han mumlade:
— Tidigare! Jaså, den har det! Det vet väl annars hela världen, att den är senare i år, än den har vatt på en mansålder.
— Tja, så kan man misstaga sig, min gode man, svarade Cello muntert. Den är bra, när den kommer i alla fall! Godmiddag, godmiddag!
Hinken slamrade, och karlen kastade en föraktfull blick efter den fåvitske mannen, men det gjorde drömmaren alldeles detsamma; hade han också kastat en sten på Cello, skulle denne ha tagit den för en blomma.
Cello hade blivit trollad till en yngling, nästan till ett barn, men den arme hade ingen aning om detta utan tyckte, att allt var, som det borde vara, när han märkte, att företeelserna runt omkring, levande eller döda, underordnade sig, gjorde sig till bisaker för den stora huvudsaken.
Men den fina och doftande atmosfären omkring den lycklige mannen gick något förlorad vid besöket på redaktionen, inför vars lilla personal Cello dock kände sig starkare och mera jäsande än förut, och till vilken han lämnade flera lysande prov på uppsluppet skämtlynne. Den gamle korrekte medarbetaren Löf, en inbiten ungkarl med lika bestämda vanor som en välskött klocka, fick av kamraten ett slag på axeln med tillropet, att han skulle ruska upp sig och gifta sig.
440