mystisk min under hans näsa stack en parfymerad liten damnäsduk.
— Lukta, Cello! Ljuva lilla syrendoft! Den är hennes. Vänta lite, fortsatte han i brådskande ton, vänta, så ska du få lukta på en annan med violer —
— Samhällslivet, tutade Cello i Första fiolens öra och högg tag i hans rockslag; men som han själv tycktes finna diskussionen gagnlös avbröt han den påbörjade satsen och sade: ”Jag tror i alla fall inte att du har varit riktigt förälskad.”
Då antog notarien Borg en majestätisk hållning och en högtidlig min, vilken strax sprack, som när en spegel brister; han grinade plötsligt med sina vita tänder och orden flödade från hans mun:
— Jaså, inte det! Fråga lilla Tuttan på hotell Svanlund, som tappar brickan, bara jag kommer in i kaféet — nåja, vi kan gå högre upp på rangskalan också, om det kniper. Jag är kär i alla sorters unga kvinnor, de som gå med brickorna och de som sitta på kontoret och de finare, som bo i de trygga familjerna, och som se ut som om de trodde på Storken allihop. Hahaha!
Men du vill gifta mig, Cello! ”Vill du hava denna”, va! Kukeliku! Och sedan barnskrik. Är jag född, så vill jag leva och må väl på bästa vis liksom Adam med sin Eva, uti Paradis! Någon skall väl roa damerna också. Vi har nog med stränga familjefäder. Hej på dej, gamla stofil!
— — —
Vid dessa ord tycktes den litograferade damen, som inom ramen av mahogny arbetade i sitt stora hår, vilja vända sig om. Det var som om linjerna, prickarna och strecken sökt röra på sig och som om de lurande, glada ögonen vände på sig och klippte. Men fröken i oljetryck, som vilade på det svällande dunbolstret, tycktes darra i sin luftiga och svävande bädd, och det gick en sprittning genom hennes runda armar, som om hon, trotsande den döda materien, velat locka denne lysande furste bland kvinnotjusare att krypa upp på soffan, stiga in genom ramen och lägga sitt pomaderade huvud till ro vid hennes vita barm.
41
