6
Nordqvists sorgmarsch
— Nå, men du själv då, frågade kvinnotjusaren och blickade stolt på sin vän. Har du varit riktigt kär, som du säger?
— Jag har varit kär flera gånger, blev Cellos korta svar.
— Vad som tillhör ens allra privataste, talar man naturligtvis inte gärna om, yttrade Första fiolen med en snobbig höviskhet.
— För all del, svarade Cello med en viss likgiltighet i rösten. Åtminstone den första kärlekshistorian är inte allvarligare än man gott kan tala om den. Det var så längesedan — — —
Därefter tycktes han elda upp sig och utbrast:
— Jag var så kär vid tjugu år, att hus och människor och poliser på gatan och folk, som hälsade, bara voro luft. Jag gick på luft, och jag var en låga. Å, konfektpåsen och den höga hatten! Å, den höga hatten! Ja, du milde förbarmare!
Han stönade på en gång hest och högljutt, plågad av löjliga minnen, och satte sig gungande på ottomanen, varefter han fortsatte:
— Den flickan var bara arton år, med en hy som en alabastervas; och om hon drog ut för många nålar på en gång ur håret, störtade det ner alltsammans som ett riktigt Niagara — jag såg det på en kostymbal, och det räckte ända ned till anklarna. Hon hade kunnat svepa sig i det och gå ut på gatan som hon var utan att väcka anstöt. Jag hade träffat henne, då jag var yngre, men den gången kvittade hon mig, men så kom jag som tjuguåring till hemstaden, där hon bodde. Jag hade blivit yngste medarbetare på en tidning då, och kände mig rik. När jag fick syn på henne, förstod jag genast, att det var hon, som det heter, och gick därför omedelbart och köpte en konfektpåse och en blombukett.
— Utan vidare, frågade Första fiolen, förvånad över den energiska takten vid Cellos första kärleksaktion.
— Utan vidare, svarade denne kort och ivrigt. Jag kände ju henne litet förut, och hade till och med varit i hennes hem. Alltså! Jag tog konfektpåsen i ena handen och blombuketten i den andra, och så marscherade jag upp till den lilla lägenheten. Gubben var
42
