Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/452

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Ja, nåväl, låt oss då säga så, yttrade herr Holmén, i det han lät sina ord åtföljas av ett spöklikt leende. Låt oss då säga så. Emellertid önskar jag nu komma till slutet på saken. Spritbegäret har lättare att försvinna, när den, som lider därunder, kommer i beröring med naturen, som är alla människors moder. Jag vill tro, att även Albin äger denna känsla för naturen, vilken är ett för vår folkstam typiskt drag, och förhåller det sig så, hoppas jag även på, att denne Albin, som jag nu har framför mig, skall bliva en helt annan Albin. Jag tror visserligen, att han nu i sällskap med mig reser bort i en mer eller mindre hopplös stämning, men jag tror även, att han glad och med renat —

Åkdonet hade nu i sakta takt kommit ur den grenövertäckta delen av vägen. Strax vid utgången av denna tunnel hördes ett helvetiskt larm. Det var ett krasande, knattrande och bullrande ljud, vilket på en gång nådde de åkandes öron. Skjutskarlen, som satt med slutna läppar och pipan mellan dess smala streck, varsnade med en snabb blick, att en stor stenkross stod vid vägen, ätande den ena gråstenen efter den andra, medan ett grått moln av stenpuder och granitflingor yrde omkring.

— Hästen skyggar, sade folkskollärare Holmén med en röst, som tydde på en viss nervositet.

— Prrroo. Prrroo, pojken, lugnade skjutskarlen och drog åt sig tömmarna.

— Vi hoppar av, ropade Albin, som suttit och stirrat framför sig, men nu tycktes få liv. Vi hoppar av!

Hästen tvärstannade, åkdonet vroks åt ena sidan av vägen, där ett dike öppnade sig. Inom ett ögonblick hade olyckan skett; vagnen med sitt innehåll störtade överända. I braket blandade sig ett matt ljud av krossat glas och en dov förbannelse från Albin, varefter en stark doft av renat brännvin spred sig kring de fallna, av vilken ingen, med undantag för folkskollärare Holmén syntes svårare skadad. Denne kravlade sig blek bort till en gräsmatta, medan han lätt stönade.

— Benet, benet! Det är väl brutet…

Skjutskarlen lutade sig över honom, medan Albin ur ett av sina oerhört vida stövelskaft plockade bort glasbit efter glasbit av den sönderslagna halvlitersbutelj, som han i vängåva mottagit av

448