Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/460

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Där, ropade Anker, ånyo upphetsad, där sade herr Holmén ett verkligt vist ord. Just så! Var och en har sin sorg. Ja, och jag har min, herr Holmén. Ja, det är sant! Herr Holmén slog huvudet på spiken. Allting är relativt.

Detta utbrott, som framkallades av överdriven glädje att höra något, som liknade vox humana, åstadkom ett blygt leende hos herr Holmén, som kände en liten pust från smickrets vädergud.

Anker satte sig nu lugnt ner och hade icke hunnit att svepa kring sig ulstern, förrän en flicka kom in med en bricka, avsedd för de båda herrarna. Det började att arta sig till ett samkväm, och herr Holmén framtog cigarrcigarretter, av vilka fondmäklaren med tvekan mottog en. Anker ställde fönstret på glänt. Sommaraftonen kom in på en minut i en lätt skogsdoft. Herr Holmén bröt tystnaden:

— När herr Anker lämnat den olyckliga bankirfirman, vart bar då färden?

— Jo, svarade ögonblickligen fondmäklaren, som nu åter var laddad och ivrig. Det skall jag säga. Jag hade gjort skulder och även fått betala för aktier, som icke blivit inlösta. Dessutom hade jag varit delägare i ett bolag, men det enda jag nu minnes av detta olyckliga företag, det var likör och konjak. Det var alltid likör och konjak på sammanträdena. Jag var inte bara fattig utan mera än så, för jag ägde mig inte själv. När allting nu gått omkull, reste jag på måfå upp till Stockholm, egentligen för att söka få en kontorsplats. Där träffade jag emellertid en gammal skolkamrat, som hade ett institut för karaktärstolkningar på en station i närheten, Han hade just högsäsong då. Det var på höstsidan. Jag vet inte varför folk önskar veta mera om sina karaktärer på hösten och vintern än på sommaren. Men det var så i hans bransch. Först drog jag mig rädd tillbaka, när han bjöd mig en blygsam anställning på institutet. Jag skall säga, att jag ju fått litet uppfostran av en hederlig far, fastän ödet drivit mig i olyckan. Den slags affär tyckte jag emellertid inte om; den föreföll mig att vara något humbugsartad. ”Jag förstår dig”, sade den piggögde vännen, en mycket liten men ofantligt klipsk karl. ”Du tycker förstås, att jag är en skojare”, sade han. ”Nej, Gud bevare mig för det”, svarade jag och ljög honom med klart öga rakt i ansiktet. ”Det

456