skalbaggar i några veckors tid. Så småningom gick det upp för mig, att detta konstiga företag, som jag fått idén till genom att läsa en artikel om vidskepelse i krigsländerna, verkligen hade sin betydelse. Gröna skalbaggar tycks vara, vad mänskligheten behöver just nu, tänkte jag, medan jag slog in mina lyckodjur för många vidskepliga människors räkning. Jag bad om nåd för hyran hos den beskedliga kvinnan, som jag bodde hos. Jag hoppades ett tag, att skalbaggarna skulle hjälpa mig till en riktigt god ställning så småningom. Det tycktes också gå i den riktningen, men — förbannelse över denna affär! I min optimism köpte jag en gång för många skalbaggar, fastän marknadsbehovet nog hade blivit mättat med mina första leveranser. Ännu var jag inte tillräckligt krossad, ännu fanns det kvar mycket av spekulationstidens eländige onde ande i mitt blod. En vacker dag satt jag ensam med mina amuletter utan ett enda svar på posten. Ungefär tvåhundra skalbaggar låg framför mig på det lilla bordet. Jag hade gapat över för mycket, och jag måste fly från bostaden utan ett öre på fickan. Jag lämnade kvar lyckobringarna till den stackars värdinnan. Måtte hon få lycka med sig, men jag vet, att i sådant ligger det ingen lycka. Nu har jag reda på, var jag skall söka den.
Med en väns hjälp kom jag slutligen åter till platsen för mina första olyckor. En och annan bekant lämnade mig en penningförsträckning, men jag hade svårt för att visa mig ute, ty det var som om alla ögon hade stuckit mig. Om natten sov jag på det utrymda bankirkontoret, dit jag ännu hade nyckel, och det var inte varmt att ligga där. Men efter något letande i bekanta krokar hittade jag ett chaufförlivré i blått med förgyllda knappar samt en mössa med guldrand och en kokard, lika grann som en kejsarkrona. Det var min förre chef, bankir Solander, som lämnat detta enda kvar efter sin glädje med bilar, ekipager, kusk och allt. Jag tog på mig livréet och satte den alldeles för stora mössan på huvudet, och på detta sätt utestängde jag kölden, medan jag vilade i min ståt på ett hårt läger och väntade nästa dags bekymmer.
Anker avbröt sig ett ögonblick, i det han bjöd folkskolläraren att taga mera kaffebröd. Därefter fortsatte han med ett övergivet leende spelande kring läpparna.
— Tänk, så märkvärdigt det är med oss människor! Fastän jag
460
