var så utblottad på allting, så att jag till och med hade måst pantsätta min ytterrock, hade jag ändå en sorts fåfänga kvar. Eller vad var det? Det är riktigt barnsligt att berätta det, herr Holmén. Men när jag vaknade om morgnarna och sträckte ut mina stela ben, så fann jag mig ju alltid klädd i den blänkande och mörkblå uniformen och den granna mössan. Fast jag var så eländig, kunde jag ändå inte låta bli att gå bort till spegeln och ställa mig för att betrakta mig själv. En gång lyfte jag till och med upp handen, och så sant jag lever — gjorde jag honnör! Jag gjorde honnör för mig själv. Men det var väl så, att jag började bli svag och klen.
Till sist var det nästan omöjligt för mig att gå på gatorna längre. Jag började också bli rädd att träffa dem, som annars voro vänliga mot mig, och det var då jag kom på idén att uppehålla mig på museet om dagarna. Det låg i en alldeles tyst park. Jag åt på ångköket och sedan gick jag till museet, och det var den enda plats, där jag kunde känna något som liknade frid. Jag kunde valla där i timtal om dagarna — det kostade ju så litet — och i de ljusa salarna gick jag omkring — tittade till en början på myntsamlingarna, men sedan blev jag mera intresserad för djuren. Det är bra vackert med djur, även om de äro döda. Man lär sig sätta bättre värde på dem, när man har varit mycket tillsammans med människor. Den lilla granna älgkalven med sina bruna, stela ögon av glas, dem kan jag aldrig glömma. Och alla de fina fåglarna, som sutto så stilla på sina pinnar och stirrade med sina klara ögon. Så mycket brokiga fjädrar det var! Ser herr Holmén, ett tag tyckte jag att det började bli milt inom mig, och att den gamla människan värkte ur mig som en rutten och smutsig tandrot. Men jag hade i alla fall mycket kvar att utstå, innan jag kom till klarhet.
En dag, när jag stod och tittade på en liten järv, som smög på sin gröna träplatta, kom det för mig, att det just var en ren galenskap, att jag stod där. Då kom syner från börstiden över mig som en skräck, sedan kom det bilder från karaktärstolkningsinstitutet och skalbaggsrummet över mig som en annan skräck. Och i den stunden, då tyckte jag också, att museet var det hemskaste av allt. Det brände i mitt bakhuvud, och med sömnen var det alldeles
461
