58
Duellen
Hushållerskan hos fabrikör Åvik stod och skar sillsallat, det sista arbetet för dagen, som hon hade att uträtta, Fönstret var ännu öppet, och den återstående matdoften drog långsamt ut i den ljumma sommarkvällen. När skärbrädan var spolad och sillsallaten höjde sin röda kulle i vit garnering ur en skål, luktade hon på en stor, enkel bukett, nyligen inlämnad av Timglaset, som till familjen Åviks köksdepartement samtidigt avgivit en lågmäld men dramatisk redogörelse för sonen Albins färd till räddningshemmet. Från den grova porslinskrukan på sockerlådan lyckades buketten verkligen så småningom att sprida en ganska stark doft i köket, vilken spred sig vidare till serveringsrummet, där Hedvig måste använda sig av en elektrisk låga för att bättre kunna läsa fortsättningen på Dorothy Buffertons kamp.
— Nu kan Hedvig börja, sade hushållerskan. Vi hade visst kommit till det där stället, då greve Cyrus hånar den unge sir Fitzgerald för att få honom till en duell. Pojken är väl inte så barnslig, så att han låter den där klossen sticka ihjäl sig. Man riktigt ville varna honom, om man kunde, för den snälla flickans skull, om inte för hans egen.
— Jo, för hans egen också, svarade Hedvig. Han är så söt. Tror inte Alma, att han reder sig, fastän han är ung. Jag har aldrig läst någon följetong, där en så ädel och stiffig människa blitt dödad.
— Hon har rätt, Hedvig. Det brukar alltid gå lyckligt för dem, men ofta får de lida mycket i svåra febrar, innan de blir friska.
Hedvig öppnade uppläsningsflödet; det rann något tryggare än förut, men hennes röst lät en smula entonig som alltid.
Kap. trettiotvå.
Duellen.
— ”Alltså”, yttrade greve Cyrus med ett tonfall, vari avspeglades såväl avundsjuka som ock ett hat, det han förgäves sökte att överhölja, ”alltså vill ni, unge sir Fitzgerald, lära mig mores! Jag
463
