vill säga er, att såväl eder ålder som eder ställning i livet icke äro tillräckliga härför.”
Sir Fitzgerald, som häftigt bitit i sin näsduk, medan en rodnad uppsprang på hans kinder, yttrade nu med flammande blick fästad på sin förmätne rival.
”Nåväl, greve! Ni talar i undandolda ord! Ni söker att under talesättet om min fattigdom och under nedsättande yttranden om min ungdom skygga för den verkliga orsaken till eder vrede. Jag vet, att jag är en förargelseklippa för er. Jag vet, att jag lyckats ernå en gunst, den ni har hoppats på, men som ni förgäves sökt att förvärva.”
Greve Cyrus hade, under det sir Fitzgerald talade, avdragit ena handsken, den han nu bortslungade i ansiktet på den av upphetsning rodnande rivalen.
”Se där mitt svar på edra infamier,” for han ut. ”Nog språkat! Jag har inväntat detta ögonblick och vidtagit mina mått och steg på dessa grunder. Vid ruinerna av den gamla fästningen, belägen knappast tvåhundra meter från denna plats, där vi nu stå, finner ni mina sekundanter och mig själv om en timmes tid. Gud skall då skipa rättvisa oss emellan!”
”Jag skall vara på platsen”, svarade den unge Fitzgerald, medan hans storväxte motståndare skyndsamt avlägsnade sig, svepande en kvällskappa på axlarna.
När sir Fitzgerald, uppvärmd av en hemlig kyss av Dorothy efter en timmes tid infann sig på mötesplatsen, höjde sig månen över den gamla slottsruinens mörka murar, där ett antal ädlingar, gingo fram och tillbaka med nobla later.
”Pistol eller värja”, yttrade greve Cyrus med av vrede sammanbitna tänder och med ögon, ur vilka det blixtrade hatfullt.
”Som ni behagar, greve”, svarade sir Fitzgerald kallt.
Endast några minuter hade ytterligare försvunnit, då tvenne värjor korsades i månskenet, medan dova eder hördes från greve Cyrus’ läppar. Denne hade utfallit med en häftig stöt, siktande på —
Hedvig avbröt läsningen på grund av ett plötsligt rakande, hasande och buller i den trappa, som löpte ut till stora ingången åt gatan.
464