Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/470

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

kalla romantiska visioner hos poetiska vändrare. Här fanns månskenet, här fanns en i labyrinter vävd mörk grönska, här funnos slutligen minnen från forna tider, minnen i kåpor, harnesk eller kavaljersdräkter. När Cello nu med långsamma steg, drömmande sina lyckodrömmar, begav sig hemåt, tänkte han dock icke på munkar eller kavaljerer. Hade han tänkt på klosterfolk, skulle det ha varit en nunna, han ägnat sina tankar, och i ansiktet under hennes dok skulle ett par välbekanta ögon ha lett emot honom.

Plötsligt känner han en lätt knuff i sin ena sida; genast väckes drömmaren och blickar upp. Det var ingenjör Planertz, som passerat förbi honom, sannolikt utan att märka, vem han råkat stöta till.

— Jaså, förlåt, sade ingenjör Planertz, och lyfte tungt på sin hatt, lik en staty, som med möda sökt att hälsa med sin bronsbarett.

— För all del, svarade Cello. Är det ingenjör Planertz? Godafton. Det är litet skumt här.

— Gatubelysningen här på platsen är ännu icke fullt tillfredsställande ordnad, emedan man ännu väntar med en effektivare belysnings införande, till dess beslutad asfaltering av gatan skall äga rum, svarade ingenjör Planertz. Jaså, fortsatte han, herr Erlandsson har slutat sitt arbete först nu?

— Nej, svarade Cello, jag har ännu inte slutat mitt arbete, jag har varit ledig några timmar.

Nu anade herr Erlandsson, att ingenjör Planertz var djupt kränkt i sin egenkärlek på grund av de strandade friareplanerna, och det var icke otroligt, att ingenjören, som vid ett tillfälle sett Cello och fröken Avik promenera tillsammans, förmodade, att den andre haft bättre lycka än han själv. Ingenjören var icke så dum, att han bringade sådana ämnen direkt på tal, men som han gömde på förargelse och missmod, tänkte han använda sig av mötet för att på annat sätt visa överlägsenhet gent emot den andre. Detta kände Cello i luften; han förstod, att den månbeglänsta parken, med sina många romantiska minnen, med de sällsamma skuggorna hopkrupna på matt glimmande gräsmattor, skulle bli vittne till ett slags duell. Snart skulle värjorna korsas.

— Jag känner inte till arbetstiden på tidningarna, sade ingenjör

466