— Va i all världen, undrade Alma, och gick ut för att söka anledningen till bullret. När hon mycket försiktigt gluttade ut i den skumma förstugan, upptäckte hon herr Erlandssons ansikte med en stirrande ögonprick på var sida om en envis näsa. Den unge fridstöraren hade nyss skilts från fröken Åvik. De hade kysst varandra, alldeles intill ledstången, men efter denna ömhetsbetygelse hade Cello råkat halka, när han skulle gå ned. Han tänkte i glädjen, som nu började bli hans ständiga gäst, taga två lätta steg åt gången i den med en smal matta belagda trappan, och han gjorde så men beräknade i skumrasket avstånden felaktigt. Härigenom kom han att taga tre steg med ena foten, hisnade ett ögonblick och tog därefter en massa steg på en gång men i sittande ställning. Det gick så fort, att han icke hann tänka, förrän huvuddelen av trappan var passerad.
— Slog du dig? hade en viskande röst frågat däruppe.
— Jag lever än, svarade älskaren med hes stämma. Men jag är ömmare än någonsin.
Då hade det fnissat uppe i trappan, och en dörr hade slagits igen. De sista trappstegen vandrade emellertid Cello i majestätiskt lugn, men när han kom ned i korridoren, såg han verkligen en skymt av familjens trotjänarinna. Fröken Märtas förtrogna urskilde strax, vem besökaren var, men stängde genast dörren och gick tillbaka till serveringsrummet.
— Vem i hela tiden var det? frågade Hedvig. Det lät riktigt hemskt!
— Det var nog en katt, sade Alma högt, medan den i kärlekshemligheten invigda log ett omärkligt, mystiskt leende.
När Cello kom ut på trottoaren, vek han hastigt av ned mot Klosterparken. Ett hult månsken svävade över trädens kronor. Buskarna tedde sig i detta dimmigt gula sken som hopkrupna människofigurer, nedhukade för att kunna bevittna något hemlighetsfullt uppträde. Träden stodo i mörka led utefter gångarna, och den lilla statyetten, som krönte en blygsam fontän på den åt Klostergatan vettande, glimmande gräsmattan, blänkte matt. Detta var en plats, som, när den låg i stillhet en sådan kväll, under fram-
