framlägga artikeln numro ett under den samlande rubriken Våra industrier. Denna artikel handlade om Mekaniska verkstaden och åtföljdes av porträtt av disponenten samt en exteriör av verkstadskomplexet. Artikeln nummer två innehöll en beskrivning över Möbelindustriaktiebolagets verkstad, likaledes försedd med en porträttoval och en verkstadsbild. Såsom nummer tre i serien inflöt en vacker middag en utförlig skildring från
En rundvandring i fabrikör Anders Åviks Plåtförädlingsfabrik.
Cello hade i egen person infunnit sig på kontoret och där påträffat fabrikör Åvik, som han förut icke kände. Först hade fabrikören slagit ifrån sig med båda händerna; sedan, när hans uppmärksamhet riktats på de två föregående artiklarna, blev han mycket villig och tillmötesgående. Journalisten, som satt och gjorde jämförande forskningar i fabrikörens drag med ett annat ansikte i tankarna, fann sig mycket väl i sällskap med fröken Åviks fader, som oupphörligen kom in på tal om jakt och fiske. Först när det blev fråga om porträttet, utbrast fabrikör Åvik:
— Å, för den sure! Aldrig, min unge herre! Jevlerimä jag vill sitta och skylta på det där sättet!
Denna gammalmodiga uppfattning sökte Cello genom en för offret avpassad vältalighet att sakta operera bort, ty av gammal erfarenhet trodde han sig veta, att när väl porträttet stod där, blevo även personer, som från början gjort mycket motstånd, ganska tillfredsställda, om de icke rent utav blevo glada. Slutligen hade fabrikör Åvik givit med sig; artikeln blev skriven och pryddes därtill med en oval, vari Anders Åviks rättframma och livliga ögon tittade ut på läsaren.
— Han liknar henne, konstaterade Cello, som använde sig av ett kronologiskt sett bakvänt men från kärlekssynpunkt fullt riktigt uttryck. Han liknar henne!
Denna artikel, som ju också haft sin upprinnelse i den osynlige rådgivarens försynta viskningar i Cellos öra, ledde till ett för de älskande lyckligt resultat. Fabrikör Åvik gick nämligen omkring i familjen med tidningen i handen och ropade upprepade gånger:
470
