Åvik, beslöt han att omedelbart sätta i verket den länge närda planen att beställa sig en jaquette, till vilken han en dag lät taga mått, medan fröken Åvik med mycket likgiltig min vandrade på gatan utanför skrädderiverkstaden.
Skräddarmästare Vasander hade suttit en hel dag och låtit nålen blänka och dyka i ett mörkt tyg, som så småningom skulle forma sig till en elegant jaquette åt journalisten Bengt Erlandsson. Medan skräddarmästaren under tystnad arbetade, då och då läskande sig med ett glas ljummen svagdricka, över vars kanter han lagt ett avrivet tidningspapper för att mota de törstiga flugorna, vädrade flera gånger hans näsa för att söka utröna, vad hustrun skulle laga till kvällsmat. Ödet ville nu, att oset av en biff vid sjutiden på aftonen trängde in genom hans halvöppna fönster, och detta os satte liksom nya krafter i skräddarmästare Vasander, som trodde, att det härrörde från köket; han tänkte med välbehag på det ögonblick, då han finge sätta kniven i det välstekta köttstycket och dricka ett glas kall svagdricka till måltiden. Nålen dök och glimmade, medan svettpärlorna stodo Vasander i pannan, men varje gång han kände sig trött och ledsen, tänkte han på den väntande belöningen. Nu ville emellertid olyckan, att detta behagliga biffos kom, icke från skräddarmästare Vasanders kök, där för ögonblicket sysslolöshet härskade, utan från familjen Banckenberg i övre våningen. Med hjälp av falska och nyckfulla vindpustar hade elaka andeväsen i drevkedjor fört fram oset mot Vasanders öppna fönster och därmed även drivit fram osunda och överspända drömmar i skräddarmästarens huvud.
När nu hustrun kom in till herr Vasander vid halv åttatiden och anmälde, att kvällsmaten var framsatt, reste sig herr Vasander, blinkade förtroligt åt makan, lade ifrån sig det svarta tyget och hasade ut i köket på sina nötta tofflor. När han kommit ut i denna verkstad för tillverkande av läckerheter, kunde han emellertid icke återfinna ett spår av biffoset. I stället låg en otrevlig doft utbredd över det lilla köket, och då en karott, fylld med stinkande kabeljostycken, äntligen stod rakt under näsan på skräddar-
472
