— Goddag, herr Vasander, hälsade han. Jag skulle ju prova i dag. Jag hade säkert löfte, herr Vasander, var så snäll och kom ihåg det!
Herr Vasander, som hade gått i flera dygn, och tillsammans med herrar Backlund och Stoltz, vilka alltid voro oberoende av tiden, inspekterat alla stadens små ölkaféer och spritrestauranger, stirrade på Cello med ett par trötta ögon. Halmhatten hade han långt ner i pannan, och de grönaktiga mustascherna hängde oklippta och bedrövliga.
— Goddag, herr Erlandsson, svarade han matt och dovt. Har vatt upptagen. Har hatt bekymmer.
— Kan inte stå till hands när som helst, inte att ta på hyllan när det behagas, inföll den trotsige herr Stoltz, som genom en mängd handrörelser imiterade pressjärns gång och saxars klippande, medan han ibland torkade sig i pannan.
— Sitta på verkstan dan i ända, mumlade den försiktigare herr Backlund. Känn på själv!
Cello brydde sig icke om de två beskyddarnas förebrående uttalanden; han var alldeles upptagen med studiet av herr Vasanders ansikte och beslöt sig plötsligt för en vågsam kupp. I det han inbjudande krökte sin arm, som om han skulle ha fört fröken Åvik till ett festligt dukat bord, nalkades han skräddarmästaren och dennes kamrater.
— Jag har en hälsning till herr Vasander och vill tala till honom ensam. Bara en minut, mina herrar, bara en minut, yttrade journalisten parlamentariskt, varefter han utan vidare drog herr Vasander ur kamratkretsen, förde honom avsides och lömskt vädjande fortsatte: — Jag kan hälsa så innerligt från fru Vasander och de små barnen. Fru Vasander längtar så mycket efter herr Vasander, det skall jag bara tala om.
— Gör hon det? mumlade herr Vasander misstroget.
— Ja, det gör hon, och hon gråter för herr Vasanders räkning.
— Jag följer med, mumlade den besegrade skräddarmästaren.
Medan herrar Backlund och Stoltz under häftiga rop eller lömskt mummel på avstånd följde Cello och skräddarmästaren, lyckades den unge mannen under milt samspråk och varma över-
475
